Den här tiden på året skrämmer mig. Jag blir alldeles sedimental utav minsta lilla motgång. Det känns som att jag får skrapsår och blåmärken över hela min ömma, trötta kropp även fast jag bara ligger i en nybäddad säng en hel dag. Ibland känns det som att tiden runt om mig står stilla, som att vartenda andetag hänger sig kvar i luften.

Det finns inte en endaste centimeter ork i mig. Ingen lyssnar, ingen förstår. Och mörkret bara suger ur mig den lilla kraft som fortfarande elliminerar spår någonstans långt där inne. Jag läser knappt längre, springer inte efter närmsta penna så fort någonting dyker upp på näthinnan, jag går inga promenader i vinterlandskapet så som jag alltid älskat. Allting inom har bara stannat till.

Kommer på mig själv med att bara sitta och stirra. Jag är helt avtrubbad i min egna sinnesförvirrning. Jag vet inte vem jag vill vara när tiden går så fort att jag låtsas som att den inte går alls.

21 december 2009, mitt i natten