Mina skepnader är många. Jag kan anses allsidig och jag kan uppfattas som blank. Jag har en maskering, svullna läppar i kontrast till min solbruna hy. Djupa ögon som går hand i hand med mina honungsblonda tesar. Jag kan trycka till vem som helst med mina tolv centimetersklackar och med mina vassa ord kombinerat med tålamod. Min skepnad liknas vid en katt, inga hårda ord kan slå mig i ansiktet och jag hugger tillbaka innan du slösat min dyrbara tid. Jag landar mjukt mot marken med mina stillettklackar och viftar bort problem med mina slanka händer.

Jag är en ofångad fjäril och ibland rycker någon, någonting, bort mina vingar och jag landar hårt  emot marken. Allas åskådande blickar och allas dömmande ord känns som ett slag i magen. Det spelar ingen roll hur många hjärliga skratt som försöker skratta bort det hela, för det fastnar i håret, i porerna och varenda jävla cell i hela kroppen. Det är okontrollerbart och det är smärtsamt. Jag är den svagaste mitt bland allt det starka som ingen kan elliminera mot några odds.

Men istället. Jag slänger med det blonda håret, skrattar högst av alla, ler som om ingen olycka i den här världen kan nå mig någonsin. Jag tillverkar ord ni aldrig hört och jag formar dem själv med egna läppar. Med inspiration från då jag var en ädelsten i någon annans ägo, då jag var utelämnad naken med alla mina ord, då jag slagit mig hårdast utav alla.