Jag känner att jag, precis som många andra, måste skriva av mig angående Blog Awards som ägde rum i lördags.


(ett försök att nå ut till samtliga läsare)

Jag är alltså tillbaka i vardagens hektiska liv, en helt vanlig vecka efter en gala-helg på Café Opera. Jag har stått och trängts med Sveriges bloggelit, de flesta mycket förvirrade och ytterst osäkra på sin plats i samhället och i världen överhuvudtaget. Vassa blickar, armbågar och stilettklackar som banade vägen för de flesta. En slags teater om opersonlighet, den ena tar efter den andra, ändlöst poserande framför blixtrande kameror, ytliga hälsningar och skeva leenden hos flickor som skulle kunna framstå som mycket vackra.

När en viss Kissie dessutom vinner priset för årets kaxigaste mår jag innerligt dåligt. Visst, hon lever upp till titeln, men vad spelar det för roll när innehållet endast handlar om bröstoperationer, läppförstorning, sönderblekt hår, ständigt solande och tuggummirosa läppar. Riktiga förebilder med annat än sågspån innanför pannbenet var nominerade i samma kategori, men de fick inte ens ta emot något pris. Vi har börjat blunda för de som är riktiga förebilder som egentligen förtjänar uppmärksamheten.

Vi säger alltså indirekt till unga tjejer att det är såhär det ska vara, det är såhär man ska se ut och ordspråket kunskap är makt har aldrig känts mer överskattat och utklassat. Vi talar om att det är på det här viset man blir framgångsrik - man behöver bara lägga lite extra vikt vid utseende och konsumtion. Spela på dumhet och spydighet och du kommer komma längre än de flesta.

Jag ska inte vara den som ska gnälla över att jag blev bjuden, jag vet ju själv hur många som faktiskt ville gå men inte hade möjligheten. Jag är tacksam för att jag fick fina gåvor och för att jag fick ta del utav hela kalaset, det gav mig nämligen perspektiv. Jag förstod på en gång att bloggar av detta slag, som prisas på galor är ett fenomen som kommer dö ut inom kort. Och då kommer de stå där, tomma på ord, utan egna åsikter och värderingar och dem kommer inte ha en aning om vilket skäl i livet de ska ta av vid.

Och det är då mina vänner, jag och ni där ute med mycket mer självdistans, självförakt och intellektualitet som kommer gå längst. Tillsammans är vi oslagbara och nästa gång tackar jag nej till gala.

Glöm aldrig vem du är,
puss!