Du säger farväl och jag blir med ens sedimental. Någonting skälver i mig och jag avskyr att säga hej då. I själen är jag rädd, helt jävla vettskrämd för att du ska glömma bort mig. Att jag ska behöva jaga efter dig i drömmarna för att finna tillbaka, för att spela mina spratt med ditt samvete. Jag vill inte bli ett oskrivet kapitel du konsumerat utan någon vidare eftertanke.

Jag vill hålla dig abstrakt, jag vill inte tära på oss och vi-formerna för de är så diffusa. Jag vill vara en drivande och funktionell karaktär i skrivandet av din bok. Människor idag skrämmer mig, de funderar bara på om tapeterna går ihop med finporslinet eller om man verkligen kan bära den där tröjan med de nya jeansen. Själv vänder jag ut och in på mig själv om nätterna i frågan om hur man sätter ihop en ände med en annan.

Ångrar, längtar och saknar det är min persons fundamentaliska drag. För jag bär med mig min trasighet och min smärta vart jag än går, för jag låsas och ljuger om att jag har kontroll. Det är därför jag hatar hejdå.