Halva natten har jag legat vaken, vridit på mig, klibbat fast i lakanen, haft smärtor i hela magen, ångest och bara önskat att natten någon gång ska bli gryning. Jag vet inte vad det är, om det är det att skolan äter upp mig inifrån och ut. Det är uppsattser som ska skrivas, glosor som ska meoreras, läxor som ska lämnas in, prov som ska bedömma mig.

Eller om det kanske är det att mina absolut närmsta vänner just nu mår dålig utav olika anledningar. Och jag fungerar så, att jag vill finnas till för allt och alla och jag tar på mig allt ansvar. Jag önskar till och med ibland att deras olycka kunde drabba mig, för jag tål inte att se människor som betyder världen för mig - ledsna. Jag vill vara lösningen på problemen, svaret på alla frågor. Men det går inte och det är därför jag ligger vaken om nätterna, med ett rep hårt knutet runt magsäcken likt en inre revolt och tankar som går på högvarv.

Men jag försöker ha självinsikt, stå rak i ryggen och hålla mina respektive i handen. Det finns ingenting annat jag kan göra, hur mycket jag än vill.