Tills idag hade vi en skoluppgift i ämnet Människan socialt och kulturellt som gick ut på att skriva om sin egna identitet och vilka händelser under sitt livs förlopp som har format en, hur man ser på sig själv och vad man framstår som. Jag bröt ihop ett litet tag, men det här är nog en oerhört nyttig sak att skriva om och också låta andra ta del utav, så här får ni hela texten ocensurerad.

Vem är jag?

Jag har länge sett mig själv som en ofångad fjäril. En fjäril är vacker att vila ögonen på, men man tänker aldrig längre än så. I mina egna ögon är jag vacker inifrån och ut. Men jag har också lärt mig att yta spelar roll i andra människors sätt att bedömma. Jag har formats oerhört utav folks hårda ord och värderingar. Det är enklare att bli älskad med långt, blondt och ruffsigt hår och stora ögon med sug i blicken. Dock vet jag också att bakom varje polerad och väl uppbyggda yta så vilar det någonting mycket mer än väsentliga saker. Under de tunna lagret utav hud och djupt bakom alla ben så finns det någonting som gör en människa till en person.

Jag växte upp i en kontrast utav svart och vitt. Det svarta representerar min pappa. Jag känner att han aldrig varit en del av varken mig eller mitt liv och det har påverkat mig oerhört. Jag vet ända in i märgen att alla behöver en manlig och en kvinnlig förebild, och en manlig skulle jag inte påstå att jag haft. Det kanske är därför som jag ibland nästan desperat fastnar vid någon kille, klänger mig fast med hårt grepp och hoppas att hitta det där förtroendet i någon annan än min egen pappa. Jag har hoppats och hoppats, men blivit besviken gång på gång av honom. Jag tror det har resulterat i att jag nu läser av människor lättare än andra, jag ser direkt om en människa vill någon illa eller bara väl.

Jag har lärt mig att gå rakryggad och stolt igenom livet. Det kommer jag alltid komma ett steg längre på. Och jag har min mamma att tacka för det. Det vita, det rena som alltid är säkert, det är min mamma. Hon har alltid rott om mig lite extra, hållt i mig som om jag var en porslinsdocka, redo att slås i tusen bitar utav golvet som snuddar vid mina fötter. Jag tvekar inte en enda sekund på att hon skulle gå ut i krig för min skull om det skulle behövas. Hon tror på mig, varje dag får hon mig att förstå att jag är värdefull trotts allt smuts och all orättvisa som finns i den här världen. Jag är evigt tacksam för att jag har en mamma som vet mitt eget bästa och aldrig sätter sig själv i första hand.

Jag lärde mig att skriva när jag var 4 år. Jag hade redan då travar med sönderskrivna böcker endast fyllda med de få ord jag kunde då. Skrivandet har format hela mig. Likt en bit lera har jag tagit form ju mer jag skrivit och desto fler tankar jag fått ned på papper. Det bor en liten poet i mig, som ständigt vill hitta nya sätt att visa framfötterna och jag tror att den personen vuxit fram efter alla år med vårdnadstvister, hot, elaka styvmammor, otrygghet och oro. Ingen terapi i världen skulle bita på mig - varken då eller nu. Jag har valt att vandra igenom livet utan att berätta vidare om trauman och upplevelser jag varit med om, mest för att jag vet hur fort folk drar en över en kam och hur felbedömd man kan bli. Jag vill att folk sa se mig, innan någonting annat. Men bara för att jag inte talar om saker, betyder det inte att världen inte vet om dem. Jag uttrycker ständigt mina upplevelser och känslor som dolda budskap i vartenda noggrannt utvalt ord och genomtänkta textstycke.

En annan räddning mitt i kaoset var Emil. Han kom in i mitt liv precis när det behövdes. Min själsfrände, min bästa vän och min absolut största kärlek. Han vårdar mig som en öm lilja och jag önskar ibland att jag kunde ge honom hela världen för allt jag fått honom att gå igenom. Det spelar ingen roll hur mycket snår vi måste fäkta oss igenom, för han springer alltid precis bakom mig i varje strid. Även om jag ibland tvivlar på att han ska orka dras med mina känslosvallningar så har han varje gång, under 4 års tid, har han plåstrat om mig på nytt efter alla fall. Han har gjort mig till jag, med sina uppmaningar, ärliga ord och det oändliga tålamodet. Men han har också gett mig det viktigaste i livet. Kärlek.

Jag är en nyfödd själ, jag har gått igenom pistolskott men alltid rest mig efter alla kulor som träffat. Jag kan gå framåt utan att se tillbaka och jag har lärt mig att skratta och sprudla utav lycka, trotts att livet haft sina motgångar. Mina närmaste vårdar jag väl, för jag vet att både vänskap och kärlek kan falla ur ens händer likt silke. Och vänskap och kärlek är trotts allt det enda man har kvar när livet klätt av en naken och utsatt en för prov som bryter ned en totalt.