Hon stoppar fingrarna i halsen.
Jag håller undan hennes hår.

Den eviga strävan efter perfektion, egentligen helt onåbar. Det som anses perfekt i den enes synvinkel, helt värdelöst rent utav skräp i någon annans.  På rätt scen, rätt tidpunkt och framför rätt åskådarögon kan hon synas för att i sin tur kunna påverka. Hon vågar bara inte.

Istället stoppar hon fingrarna i halsen, spyr upp all galla på världen som hon tror ser ned på henne. Hon känner sig inte lyckad, alla smala midjor och plutiga kuksugarläppar skrattar henne rakt upp i ansiktet. Kloka ord, snabba versaler och poetiska citat inspirerar henne inte, inte heller imponerar.

Hon har hamnat fel i samhällets virvlar och orkanblåst utav rätt och fel. Alla hårda ord, hon formas enkelt utav dem. Hon är snabbtänkt, kvickare än de flesta. Hon förstår vad som är vackert och vad som bara är avskyvärt. Och sakta, sakta tar hon form. Formen av en avbildning utav alla andra. En modell utav ett ideal som är så sjukt att vilka intelektuella sinnen som helst kan tappas bort på vägen.

Men jag undrar, vad är egentligen viktigast i längden? Att känna att de har lyckats bryta ned dig, oss, allihopa - totalt?
Eller att du faktiskt lyckats stå emot på dina egna ben?