Någonting jag kommit underfund med är hur oerhört svårt det är att skriva när allting är så lyckligt. När solen skiner redan när man vaknar på morgonen, när man kan bli kysst i nacken vilken tid på dygnet man än behagar och när allting bara är allmänt bekvämt. Det är oinspirerande att återvända till tradande ord på mängder av papper, för är allting fjäderlätt kommer alla texter sluta likadant. Som dåliga och tjatiga kopior av varandra. Jag försöker njuta i stundens sötma och suga ur all möjlig energi ur den befintliga känslan, för att kapsla in den och leva på den när det känns tungt i framtiden. Alla måsten känns långt bort och det har aldrig känts bättre att inte behöva känna.