Till dig din jävel
Tog sats ända ifrån himlen och drog in de sista spåren av liv i min atmosfär. På en mikrosekund gröpte du ur hela mitt jag med dina nakna kala händer. Där jag precis legat full av liv av pulserande värme skyddad från frestelser i min mjuka hud vilade ett tomt urgröpt skal.
En sång som spelats så många varv, som slitits ut på bredden, orden skaver långt in i ryggmärgen. Helt plötsligt faller de isär och faller ur. Finner inget mönster minns inte en enda versal. Som ett obehagligt skri eller ett lite påfrestande lågmält viskande ligger det fem meter under ytan. Bubblar ibland upp och jag kaskadkräks ord som bara har med dig mig oss att göra.
Väntar på att årstiderna ska ändra oss. Att vi ska bli någonting nytt på en okänd mark som vi aldrig tidigare ens drömt om. Men jag står med en fot mitt i den djupaste oceanen och en annan på trygga land med sandkorn upp till knäna.
Letar febrilt efter ett nytt skin att gömma mig i, letar i varenda stad och under varenda ytspänning. Men helt plötsligt träffar det mig att den jag varit trasat sönder i ett enda stort trassel av känslor, inälvor och förvirring inför mina egna ögon. Det har kommit över mig som en stor skugga, jag har gjort mig bekväm i de nya kläder jag bär för att inte frysa. Allt jag någonsin stått för och allt jag någonsin känt har bara lämnat mig med en naken kal hand som trängde rakt in i mitt sköra bröst och tog det finaste jag hade ifrån mig,
mig själv.
Guns scars lashes bruises
Fotografiska museet
För någon vecka sedan gick jag på Fotografiska museet med min mamma. Vi gick mest dit för att se den omtalade utställningen av Joel-Peter Witkin, men jag blev glatt överraskad av alla andra minst lika fantastiska utställningar. Såhär såg det ut lite kortfattat eftersom datorn ej är samarbetsvillig:
Det som är speciellt med Witkins konst är att han använder sig av människor som saknar vissa kroppsdelar eller på ett eller annat vis har en missbildning. Han kompletterar sedan med likdelar och hur makabert och brutalt allting än ser ut, har han bara använt photoshop till en enda bild i hela utställningen. Det fanns vissa bilder som var helt motbjudande, men jag kunde inte låta bli att fascineras.
Tycker så mycket att ni ska springa och se dessa bilder när chansen fortfarande finns, tror utställningen tar slut nu i helgen så skynda på! Värt vartenda öre. Och missa inte Vee Speers som fotograferar barn i märkliga utstyrslar och Annie Leibovitz som tagit helt fantastiska och känslosamma bilder på kända personer genom tiderna.
Nu ska jag gå ut på en höstpromenad, äntligen. Jag älskar hösten och vill mest att löven långsamt ska bli röda och luften ska bli sådär bitande kylig och klar som den bara är under hösten.
Love will tear us apart
Kan du lägga dig tätt intill henne och dela samma andetag
Känna atmosfärens sötma ni delar samma existens
Kan du ge henne ditt hjärta , din kropp, dina djupaste hemligheter
Kan du älska henne och erkänna det i vartenda skratt
Kan du säga med ärligheten alldeles bredvid
Att ingenting någonsin kommer att bli hennes fel
Att ingenting någonsin kommer att bli hennes fel
I'm hanging out a lot with russian clowns
Resumé
Här följer en för mig smärtsam bildsummering av den finaste veckan jag någonsin upplevt. Jag saknar den främmande sötman som slog till så fort man klev ur planet i den kvava luften, jag saknar de mörka nätterna som helt plötsligt kändes ovanligt trygga, saknar att vakna upp med havet så pass nära att jag kunde känna saltet i mina lungor och främst av allt saknar jag att vakna upp bredvid människor som får en att le, som man kan dela allt med. Varje dag.
Första dagen var nog den bästa på hela veckan, när allt fortfarande var helt nytt och inte upptäckt än. Vi var på hamam - turkiskt spa då vi blev intryckta i en bil av en då okänd turk, som körde oss på guppiga gator fram till stället. För några sekunder kändes det mindre bra, ingen engelska kunde föraren heller. Hamamet i sig var en upplevelse som får lämnas utan beskrivning, jag skrattade så jag fick ont. Vi drack gratis drinkar, åt grillad fisk vid hamnen och dansade oss svettiga genom natten.
Andra dagen blundade vi när vi gick förbi alla turistställen för att äta äkta turkisk inhemsk mat, lagad av en stor turkisk kvinna med hela händerna fulla av henna. Vi åt turkisk glass i hamnen och drack turkiskt te på en liten mysig bar under massvis med lyktor medan vi skrev vykort. Att vi dansade hela natten behöver kanske inte nämnas.
Vi åkte på lazy-day boat som var det vackraste jag upplevt. Det turkosa vattnet, den pittoreska byn man stannade till vid, att flyta på vattenytan och känna sig tyngdlös. Ovärderligt. Sen på kvällen åt vi 25-kronors middag på en mörk bakgata i våra finaste kläder, för att sedan föreviga vår resa i form av en tatuering. Sen gick vi ut och gjorde staden osäker i våra färska tatueringar. Den här kvällen blev vi även avstängda från en restaurang och vi träffade två svenska killar som räddade våra liv (kändes det som just då i alla fall). Vi nattbadade och lyssnade på bönutrop 5 på morgonen.
Vi badade med svenskarna dagen efter. Jag blev väldigt sjuk så vi tog det lugnt på kvällen, åkte till grannstaden och gick i små butiker och åt middag där vi träffade en turk som trodde att han var Peter Jöback. Han visade sina tatueringar och var noga med att tala om för oss han var "så jäääävla sjuk".
På torsdagen bestämde vi oss för att åka båt igen, för att det var så mycket härligare än att bara såsa på stranden en hel dag. Det var minst lika bra och mysigt (vill göra varje dag resten av livet) igen. Den kvällen bestämde vi oss för att se ut som färgglada bakelser när vi begav oss ut i natten och prövade på en av Europas största nattklubbar. Färg gör tillvaron lite bättre, kanske inte för att det behövs i Marmaris, men ändå.
Sista kvällen kunde man få sin middag grillad på stranden. Vi tog självklart tillfället i akt och förenade nytta med nöje och hamnade i en uppsjö av holländskor. Åt sanslöst mycket mat och fick dessutom födelsedagstårta på köpet. Träffade på en turkisk man som berättade sina livshistorier för mig på knackig engelska. Allt från åsnor i berg, jakt i stora skogar, hur han älskade att sitta ensam vid vattnet och allt där emellan. Vi tog en sista runda på bargatan, som verkade ännu mer livad, glad och peppad bara för att vi skulle åka hem. Mycket deppigt.
Sista dagen njöt vi mest av att ha havet rakt över gatan, alla sömnlösa nätter hade satt sina spår i mig och jag var både sjuk och väldigt trött. Jag sov på stranden medan Ida och Frida träffade på en turkisk gubbe som inte kunde ett ord engelska (inte ens ja och nej), men han skulle minsann umgås och prata med dem ändå. Han hade rabblat massor på arabiska och de hade samtyckt så fint. Vi klamrade oss desperat fast under sista middagen och fick också bevittna hur deras teater brann upp. Sen var det dags att stiga på bussen och åka ifrån den då 48 gradiga värmen hem till regniga och gråa Sverige.
Det var underbart.
Marmaris stole my heart
Vi har simmat i klarblåa vatten, dykt från båtar, dansat oss svettiga varje natt på bardiskar, blivit osams med turkar, träffat på ödet, druckit cocktails, tatuerat oss, varit på hamam, jag har kissat på mig två gånger av skratt, grillat på stranden, nattbadat, haft bajsproblem, ätit äkta kebab och bara haft det allmänt bäst. Jag vill åka tillbaka och göra om allting. Nästa år blir det två veckor om inte en hel sommar. Tack mina bästa och vackraste vänner för en vecka som kommer leva kvar föralltid. Forever mine forever thine forever ours.
Återkommer.
Turkiet 7-15/8
Nu drar jag och mina finaste kalaspinglor till Marmaris i Turkiet! Nu ska jag leva loppan. Bloggen är härmed dödsförklarad under kommande vecka för jag kommer vara upptagen med att dyka i klarblått hav, dansa nätterna igenom, busa i ett okänt land och bara umgås med de bästa. Nu stannar tid och rum och jag ska ha det grymt.
Nu kör vi.
