En sång som spelats så många varv, som slitits ut på bredden, orden skaver långt in i ryggmärgen. Helt plötsligt faller de isär och faller ur. Finner inget mönster minns inte en enda versal. Som ett obehagligt skri eller ett lite påfrestande lågmält viskande ligger det fem meter under ytan. Bubblar ibland upp och jag kaskadkräks ord som bara har med dig mig oss att göra.

Väntar på att årstiderna ska ändra oss. Att vi ska bli någonting nytt på en okänd mark som vi aldrig tidigare ens drömt om. Men jag står med en fot mitt i den djupaste oceanen och en annan på trygga land med sandkorn upp till knäna.

Letar febrilt efter ett nytt skin att gömma mig i, letar i varenda stad och under varenda ytspänning. Men helt plötsligt träffar det mig att den jag varit trasat sönder i ett enda stort trassel av känslor, inälvor och förvirring inför mina egna ögon. Det har kommit över mig som en stor skugga, jag har gjort mig bekväm i de nya kläder jag bär för att inte frysa. Allt jag någonsin stått för och allt jag någonsin känt har bara lämnat mig med en naken kal hand som trängde rakt in i mitt sköra bröst och tog det finaste jag hade ifrån mig,