Nu åker jag till världens bästa andningshål. Där det alltid är lite lättare att andas, där tankarna tänker sig själva, där jag är omgiven av mina fina släktningar och min bästa mamma och där jag kan plocka färska hallon till frukost varje dag. Där jag kan sova gott varje natt, där jag kan läsa i flera timmar utan att oroa mig över tiden, där folk hälsar på varandra på gatan och där tid och rum liksom tappade betydelsen. Om en vecka ser ni mig igen. Kanske. Bara min fina syster som saknas, vad gör du på andra jorden egentligen? Tur att vi är under samma himmel. Älskar dig.

Klicka.

 

Vill dansa på köksbordet, baka vaniljbullar mitt i natten, spela mina pinsammaste musikfavoriter på högsta volym, sova naken mot ett svalt golv, vill bygga en ny stad med mina bara händer. Så jag slapp sova och bara leva leva leva. Bara hysteridansa om nätterna på trotoarerna, sova hos en främling varje natt. Skrapa upp knäna, leva genom mina blåmärken och förföra vem som helst med mina solblekta tesar och hårt sminkade ansikte. Vill sluta tänka, vill låta staden lysa upp genom att sätta vartenda hjärta som kommer i min väg i brand och känna kosmos mot tungan.

Nu, jobb. När jag som mest behövde lite verklighet.

Allt som oftast känner jag mig inte som en jobbig emotionell tonåring. Jag känner att jag befinner mig på en behaglig humörsnivå för att både andra och jag själv ska kunna hantera mig, oftast.

Just nu känner jag bara åt helvete med folk som försöker säga åt mig vad som är rätt och fel, åt helvete med att andra ska säga åt mig vad jag ska göra och inte göra, åt helvete med alla höga förväntningar, åt helvete med att falla och sedan bli krossad i tusen bitar, åt helvete med allt som kommer i vägen för ens glädje, åt helvete med perosner som inte kan känna glädje för andras skull, åt helvete med folk som inte har en enda rispa i sitt förflutna, åt helvete med att föräldrar alltid ska veta lite bättre, åt helvete med alla vänner som huggit en i ryggen, åt helvete med att andas och att vara mänsklig vissa dagar när man bara borde få stänga av en stund.

Åt helvete med känslor.

Jag och mina favoritflickor lever kollektivlivet den här veckan. Det är det bästa av världar. Mina finaste vänner, gemensam matlagning, evighetsprat om ingenting och så arbetar vi på vår lista inför våra utomlandsbestyr! Medan jag lever loppan och inte tänker på några konsekvenser av några handlingar så tycker jag att ni ska lyssna på ett av de finaste skivsläppen på länge. Bombay Bicycles Clubs skiva Flaws kan ni njuta av här.

Sommarkärlek

Jag förvandlar närvaron till en dröm, allting är ett uppmålat scenario som aldrig kommer träda i kraft. Försöker kanalisera den outhärdliga smärtan genom att låtsas. Du är en illusion och så är också jag. Vi kan göra vad som helst, bara vår egen idioti kan sätta gränserna (om ens det). Vi kan bryta oss in på ett utomhusbad, knulla på en nattfuktig gräsmatta, känna livet andas oss i ansiktet, sno nygräddade bullar på ett bageri som inte öppnat ännu, sova på en övergiven buss i ett skjul någonstans, vi har ingen tid att passa. Inget liv att passa.

Egentligen ligger vi i varsin säng, drömmer varsin dröm och vänder ryggen mot varandra. Inget liv, går inte ens att känna doften eller ens snudda lite vid en trevligare existens. Jag skrattar högt och visar till och med mina hörntänder, så lätt att lura omvärlden att ingenting har brustit. Att allting håller ihop, att organen sammarbetar med sinnesron och att ingenting någonsin kan bryta ned mig igen.

Ni tror att ni vet vad livet innebär. Att vi andas, förökar oss, för arvslag vidare och är allmäna organismer utan en egentlig direktion, det kan gå lite hur som helst och ni finner alltid någon eller något att skylla på när hela er omvärld smulas sönder framför ögonen på er. Men det är mer än så, för mig. Pararellerna, känslorna och stimulansen. Det oförklarliga som ändå skär igenom mina ådror och låter mig förblöda ensam på ett kalt hallgolv. När den verkliga världen med vetenskapliga förklaringar spräcker hål på min romantiserade trygghet, finns inget annat vapen än att drömma för överlevnaden.

Vill gräva ner fingrarna i snön tills jag inte känner något
Somna i en främlings säng utan att tänka på följderna
Undra om han med en bajsfläck på höger kind har en bomb i sin väska
Eller en bomb i sin bakgrund
Vill ta hand om någons barn i hemlighet
Jag vill så gärna kunna säga "jag älskar dig"
I love you
Ich libe dich
Med barnsligt utal högt till hela världen
Jag och mitt ego har en tragisk lovestory bakom oss
Jag vill så gärna låstsas att allt är som vanligt

Är hemma från Norrland nu. Har väl kanske hundra myggbett som kliar dygnet runt och så tänker jag på norrländska. Skrämmande hur fort man kan bli hjärntvättad. Kanske ska tillägga att jag duschat två gånger på en vecka, glömt min deodorant hemma i Stockholm och haft samma tröja i princip alla dagar. Fräsch tjej. Har verkligen ingenting att säga, funderar på att bara smida om min blogg till en riktigt ohäftig "hej idag har jag ätit lunch här får ni en bild på vad jag åt"-blogg men det kanske skulle krossa många små cyniska bloggläsarhjärtan där ute. Ja? Nej? Skitsamma, ni skulle inte gråta om jag dog så varför ska jag tycka synd om er. Hejhå nu kör vi på något nytt, kan inte vara en såndär tråkig brud som gör samma sak var eviga dag, varje månad i flera år. Tänk vad tråkigt ert liv skulle bli då.

Som ni märkt lyser jag med min frånvaro. Jag är egentligen äckligt trött på att bara tänka ordet blogg. Känns som att jag vuxit ifrån det här otroligt uppmärksamhetskåta offentlighetshärvan. Den ställer såna orimliga krav, eller kanske är det jag själv som ställer dem, men hur som helst äter den sakta upp mig inifrån. Jag hat-älskar min blogg. Det är en bitterljuv känsla att publicera någonting och någonstans i min cyniska värld intala mig själv att ingen någonsin kommer se det jag skrivit.

Jag har haft seriösa planer på att lägga ned allting. Radera både den här bloggen och min förra, men någonting i mig sätter stopp. Jag vet att jag kommer ångra det innerligt för jag är hundra på att när hösten kommer, regnet smattar mot rutorna igen och rastlösheten är ett faktum, kommer jag kanske kunna leverera och påverka er på något sätt igen. Men just nu går det bara inte.

För nu är det sommar. Jag har redan solblekt blont hår och en skaplig solbränna. Imorgon åker jag ut i skogen med den viktigaste människan i mitt liv och jag har inga planer på att ens tänka på bloggen. Jag vill sitta bredvid honom på bryggan var eviga kväll och bara prata som vi kan, skratta som inga andra klarar av, skapa interna skämt som ingen utav världar skulle kunna tolka, promenera till havet, spela tråkiga kortspel, läsa i hammocken, sova i bäddsoffan, plocka blåbär till frukost och bara känna att livet är fint som det är även om det gör ont.

Jag kommer väl tillbaka någon gång snart.
Om livet ger er salt, gör margaritas. Puss!