Ibland känns det som att jag håller på att tappa förståndet eller fotfästet som att jordens dragningskraft inte befinner sig riktigt där jag går alltid. Jag är ett mentalt kaos av frågor och svar, men inga svar på frågorna och inga frågor på svaren, lite moment tjugotvå skulle vi kunna definiera det med. Jag går omkring i ett litet dovt och tungt täcke likt ett glasskal. Yttervärlden känns ibland så långt borta och jag kan inte känna några som helst parareller med den allt som ofta.

Ibland känns det som att jag är en bok jag läste för länge sedan. Jag har förvisso lämnat det här med barndomen bakom mig, men det gnager ändå. Trots ett avslutat kapitel. Även om man ibland, redan som barn lägger sig i sängen och undrar varför man andas, finns, lever, känner och tänker, så vet man robust från början att livet är fint och så ska det förbli. Ändå måste jag varje dag komma unifund med saker som gör imorgon lite mer olyckligt vis än idag. Hela livet är ett enda stort orosmoment, en grav ångest som sätter sig i magen. I porerna. Ja, lite överallt egentligen.

Jag har orkat leva länge, och vissa lever i hundra år. För mig är det beundransvärt. Så mycket skit man samlar på sig under livets långa förlopp, måste man bli världsmästare i att förtränga saker in i detalj för att ens orka andas. Jag är själv jagad utan saker för jämnan, men jag vet att jag måste förtränga vissa känslor och mönster för att urskilja allt annat i den väldiga gråa massan. Annars skulle vi väl inte fungera var eviga dag som kompletta människor? Varför blir verkligheten förskönat inprentad i våra hjärnor redan som små?

Vi kommer ändå växa upp, blomma ut och en dag veta bättre. Livet är det vackraste men ändå det jävligaste vi kommer vara med om. Någonsin. Mina iakttagelser är sanna och sanningen svider. Vi går omkring och bearbetar upp en så pass bra och pålitlig lögn, att vi börjar tro på oss själva. Vi ljuger så bra att vi inte ens vet vad som är ut och vad som är in längre.

Min lilja, min skrika, min bästa vän. Vi genom allt, ge aldrig upp.

Han bakom luggen, han med en skrivbordslåda fylld med minnen. Fantiserar om hans långa ögonfransar, om en vackrare värld och ärligheten som speglas i hans ögon. Kyssar, precis såna som jag blir vimmelkantig av. Jag blir ångvältad, gång på gång av kärlek som väller över mig. Varenda por är igentäppt av min egna juvel. Min eftersmak av regn.

Vem hade jag varit utan dig? Du samlar ihop mina porslinskärvor runt mina bara fötter när allting faller samman. Du får mig att prata halvhögt, halvlågt och nonsens när jag egentligen vill försvinna in i mig själv. En annan dimension på gott och ont. Vill ha dig nära jämt. Närhet. Trygghet.

Hade kunnat anlita en privatdektektiv för att leta världen runt efter en sån som dig. Vända upp och ned på alla jordens hörn.
För dig, för jag hade aldrig behövt mer.

Hej mina bönor.
Jag har tyvärr gått och fått en stresskada i ryggen. Det är hemskt påfrestande och jag orkar i princip ingenting när jag kommer hem om dagarna. Det gör ont att ligga, det gör ont att sitta, det gör ont att stå.. Ni förstår. Jag är slut helt enkelt och så ett berg plugg på det. Bloggen hamnar ju lite åt sidan under såna perioder, men jag vet att ni har överseende med sånt här. Fina ni.

Så länge kan ni alltid kika i arkivet vet ni.
Kanske vill ni tillägga någonting på gladlistan? Eller så kan ni läsa en gammal text.

Puss!

Här kommer lite saker jag tycker är värda att nämna en torsdag som denna. Lite torsdagstrivsel helt enkelt.




The Girl Effect. Snälla, har ni två minuter över - så klicka på den här länken. Det är en helt fantastik liten film, en ärlig och väldigt sann sådan. Även om ni inte är såna som klickar på länkar, ge bara den här länken en chans! Okej?  Bra.

Fredrik Strage. Om man är en musiknörd som jag, så kanske man vill läsa den här krönikan. En klok jämförelse av Kent och Depeche Mode. Och även om man inte gillar musik kan man ju i och för sig kika lite, allmänbildning har aldrig skadat någon.

WHOISMGMT? MGMT har släppt en låt ifrån deras kommande skiva. Klicka och lyssna vettja.

Litet plus i kanten: John Mayer, Skavlan, svamptortilini, kärlekshistorier, att påbörja en ny bok och vara frälst från första sidan, smyggråta av ren och skär lycka, transporteras tillbaka i tiden med en enda låt som hjälpmedel, marsfjärilar, hjälpsamma vänner och att våren äntligen har kommit.

Idag vill jag ge er fina läsare ett litet Stockholmstips, för att det är en extra fin, vårig och solig tisdag idag.





Vurma är ett litet skevt och charmigt café som ligger alldeles perfekt till på flera olika ställen i storstaden. Man behöver faktiskt inte ens gå in på cafét för att känna den tjusiga stämningen, för redan utanför Vurma spelas det jazzig musik och man kan slå sig ned på blommiga bänkar i vårsolen.

Smörgåsarna heter saker som Tant, Bästis och Snyggve. De är alltså döpta efter personer som ofta beställt just de smörgåsarna. Dessutom målar de om en vägg varenda gång någonting på menyn ändras, så fiffigt! Och så ska jag inte glömma att nämna att de har hela frysen full med bullar, så man kan köpa 5 gigantiska fyrkantiga kardemummasnurror för 25 pix.

Gå dit om ni befinner er i Stockholm, det är en order.

Nu ska vi ut och göra natten osäker ännu en gång. Vi ses i dimman mina darlings.

Jag blir ju utmanad med jämna mellanrum. Jag brukar aldrig anta utmaningarna för jag tycker oftast att det känns väldigt opersonligt och som någonting man kan hitta i varenda blogg. Det är väl inte riktigt min grej, men jag tänkte att jag kunde ge denna en chans nu, eftersom jag fått förfrågan kanske tio gånger ifrån olika personer. Det får bära eller brista, här kommer sju saker ni inte visste om mig, en liten liten nyckel till en liten liten del av mitt dammiga och cyniska hjärta.



1. Mitt liv har varit väldigt trasigt, på många vis. Mina närmsta vet om att mina sår blivit baddade med salt ett antal gånger, men de flesta har ingen aning om vad som egentligen hänt under mitt gångna liv. Jag har mycket smärta inom mig, men jag har låtit det forma mig som person och skulle därför aldrig kunna vara utan den.

2. Jag är perfektionist i varenda liten cell, i varenda por. Jag städar hemma hos andra, jag kan diska klockan 6 på morgonen för annars kan jag inte äta frukost i lugn och ro, jag plockar undan saker efter min syster och min pojkvän jämt. Det finns ingen måtta, det måste vara rent hela tiden annars börjar jag hyperventilera.

3. Jag anser inte att tystnad är pinsam. Jag har inga som helst problem med att en konversation bara tar slut. Kan hända att mina egna tankar pratar med mig så pass mycket att jag sjunker in i min egna värld lite för enkelt så jag inte ens märker av en pinsam stämning. Fast det är ju rätt skönt trots allt.

4. Jag är starstruck på Mikael Nyqvist. Ja, du läste rätt. Jag tycker han är sådär härligt helylle-mystisk.

5. Jag är väldigt andlig. Tror på reinkarnation, på att vissa inte klarar av att gå vidare till 'andra sidan' och stannar kvar i denna mänsklighet trots att de är döda,  på att de felsteg man gjorde i ett tidigare liv ska man lära sig i detta liv osv. Jag har varit med om mycket obehagligt som fått mig att tro på spöken, jag faschineras väldigt mycket utav det som vi människor inte vet så mycket om.

6. De sidor jag fruktar mest hos andra människor är brist på empati och solidaritet.

7. Jag tycker om att folk anser att jag är konstig. Det är en underbar bortförklaring till att gå omkring i jätteknäppa kläder ibland, att brista ut i gråt den vackraste sommardagen på året, att skratta så högt man förmår utan att någon förstår varför, att skämta om sex och andra opassande ämnen i stela situationer, att kunna saker som folk inte ens trodde att man kunde veta om, att bygga kojor när man är sjuk för att jag inte har något bättre för mig (och sedan ljuga om det), att kunna prata högt med mig själv offentligt utan att bry mig och tre miljarder saker till. Konstig är bra, helt enkelt.

(Nu är det meningen att jag ska utmana sju andra, och det är ju bara fånigt. Jag har ju nästan hundratals läsare jag vill ska göra det här, annars blir det orättvist. Så gör den nu allihopa och säg till så kikar jag!)

Det här är det finaste jag hittat på youtube någonsin tror jag nog. En liten kortfilm av Vanessa Bruno, med Lou Doillon i "huvudrollen" om man nu kan se det så. Ni kommer garanterat att le och bli lite sådär varma i magen. Det är som kvällar i maj, att leva ut i den där känslan och den underbara doften man inte kan sätta fingret på - i filmversion.