Jag vill inte att sommaren ska ta slut. Jag vill stanna tiden, skrika att det inte är rättvist att livet plötsligt bara ska börja fungera precis som förut igen. (Sommaren. En kärlekshistoria)

Jag har inte hunnit dansa mig igenom alla nätter som tycks vara utan slut, inte smakat på sommarens fukt och inte viskat hemligheter i någons öra när solen gått upp bakom nacken. Jag har inte kännt morgondaggen i kyligt gräs mot bara och sönderdansade ben, inte druckit avslagen cider på en tom perrong i väntan på morgonens första tåg. Inte heller har jag grävt ned mina ömma fötter i solvärmd sand, eller läst alla de där böckerna jag lovat mig själv att ta mig tid att läsa, eller stått och trampat för att hålla värmen utanför ett snabbkök i väntan på nattkäk. Jag fruktar för att gå och lägga mig, somna ifrån de sista veckorna på sommaren. Jag vill hinna fånga dem, vill hinna göra ännu en sommar minnesvärd. Om jag kunde, skulle jag varsamt spara sommaren noggrannt uppdelad i små burkar, skruva åt locket hårt och inte låta sommaren välla över mig förens när mitt trasiga hjärta fryser som mest i vinterfrosten.