Jonas Gardell beskriver knäppskallar som överlevare. Man blir knäpp för att härda ut i en värld som sliter upp alla sår när de väl har läkt och som river likt vassa röster om nätterna.

Jag är nog en sån. En knäppskalle. Knäppskallar är de som skrattar aningen högre än alla andra, sjunger gladlynt när de passerar dig den kallaste dagen på året och de verkar alltid så glada, som om inget ont i världen kan tränga igenom allt det där skinnet på näsan och det hårda skalet som verkar tjockare än betong. Så plötsligt kommer den där personen som alltid syntes, hördes och var mest av alla, ligga död eller kanske befinna sig spårlöst på jordens oändliga yta. Plötsligt.

Men när en värld full utav gapande sår som bara skriker efter att bli mättade, kan även de livligaste personerna ömsa skinn. Bara för att tala om och påpeka, att även mitt i virvlande lyckorus som kittlar i varenda cell största delen utav de vakna timmarna, kan allting rasa. Utan att man egentligen behöver veta varför.

(Och det är okej.)

Som ni sett har jag tagit lite semester ifrån bloggandet, oavsett om perioden varit mycket kort och väldigt till och från. Jag är en frispråkig person och jag kände att min gamla darling höll på att bli någonting jag på sätt och vis inte alls trivdes med. Kanske är ja en sån som har svårt att slå mig till ro, mina tankar går på högvarv och min hjärna spottar ideér och förslag oavsett tid på dygnet. Jag kände för någonting nytt och banbrytande som kan ta mig bort från det jag hade fastnat i allt för mycket. Min tidigare blogg får helt lämnas bakom mig och den får stå för en utvecklande period i mitt liv där jag funnit mig själv till större delar.

Jag lever livet lite mer än vanligt. Lite blondare, lite mer brunbränd och lite mer instinksfull. Det känns som att jag har fler och större drömmar än någonsin tidigare och jag vet knappt vart jag ska börja någonstans.