Det står en tant med omsorgsfullt lagda permanentade kruslockar i den lila toningen som döljer åren som satt sina spår. Hon går in i en matbutik med kala stengolv, stirrar ett tag tomt på en fläck i golvets mönster. I hennes plastkorg finns bara portionsförpackningar. För en person.

Plötsligt träffar det mig. Livet blir inte alltid som man räknat med. Barn som man önskar kom, kommer aldrig. Liv man önskar kunde vara för evigt, tar plötsligt hastigt och lustigt bara slut. Och kärlek, vad är det egentligen? Vi tycker så jävla synd om oss själva hela tiden, vi är egoistiska svin som är giriga. Vi vill ha allt och mer mer mer hela tiden. Det finns ingen verklighet utanför drömmarna, allt ska bli precis som drömscenariona i våra huvuden sagt åt oss.

"Jag ville ha barn, men klimakteriet är ingenting man kan undankomma förstår du."
Som om hon läst mina tankar.
"Jag trodde att jag skulle ha två vuxna barn nu, kanske en man att komma hem till efter morgonpromenaden. Men jag har väl väntat och väntat och missat alla som sprungit förbi mig under tiden. Vänta inte du också, snälla du."

Jag går hem och blir helt plötsligt mycket mer tacksam. Tack vare tanten med lila hår nere i snabbköpet.