Olyckligt kär. Fast egentligen inte, saknar bara ihjäl mig. Den som sa att det är nyttigt att sakna någon hade aldrig saknat. Jag känner mig halv för att det inte ligger någon bredvid mig om nätterna, för att jag inte kan ringa till någon när jag inte kan somna själv i min ensamhet. Känner mig som ett tomt hål, en gråzon i väntan på någonting bättre.

 

Ibland förvånas jag över att en helt annan människa har fått patent på en så stor del utav min egna kropp och mina egna värderingar och tankar. Det viktigaste jag någonsin kommer att äga. Mitt i alla diffusa känslor tycker jag att det är fint, att jag kan älska någon högre än mig själv. Att jag är kapabel till att ge så mycket kärlek, ägna så mycket tid och ro om så omsorgsfullt som jag faktiskt gör.

 

Ett tecken på att jag kanske bara är mänsklig, trots allt. Och att sakna är en del av processen.

---

Edit: Nej, vi har inte gjort slut. Han är bortrest. Förstår ni nivån av sällskapssjuk? Knäppt.

"Personen bakom bloggen otherfilthystories är 17 år och bor i Stockholmsområdet. Hon gillar filmer och kaffe, speciellt i kombination.
Hon avskyr magkatarr." - 118100

Idag tänkte jag bara att vi kunde kika lite närmare på St. Vincent, som egentligen heter Annie Clark. Hon spelade tidigare i bandet Polyphonic spree, som är lite knäpp plinkig musik som känns lite som en saga med stora mustiga ekar och mossgröna gläntor.  Hon beskriver personligen sin musik som "hand claps and wry smiles."

Så, nu har jag byggt på er musikallmänbildning ytterligare, nu kan jag gå och baka kanelbullar med min syster med gott samvete. Fin söndag på er.

Nu är det bara en månad ungefär tills det börjar skymta utav vår. Jag håller ut och försöker på något vis njuta av snön in i det sista så det inte ska kännas så jobbigt. Jag brukar tänka att hela Sverige är täckt utav maräng, ibland fungerar det.

Jag har i alla fall knåpat ihop en vårig spellista, eftersom det brukar uppskattas. Tänk er musik som ni kan cykla till, med aprilsolen i nacken, eller som ni kan laga lördagspannkakor till med ett fönster på glänt utan att frysa halvt ihjäl. Klicka här för att lyssna på spellistan "När gräset äntligen skymtar under smältande snö" på Spotify.

Nu ska jag ställa mig för att laga Prosciuttolindad kyckling med balsamicosky på tagliatelle- och ruccolabädd. Jesus, undrar hur det ska gå.

Min kropp säger verkligen ifrån just nu. Jag trycker bort minsta tecken på stress, plockar ihop alla små ångestmoment och gömmer de längst in under huden. Oavsett vad hjärnan säger så säger hjärtat ifrån när det behövs (och min mage också i det här fallet..) Tur det, annars vet jag inte hur jag skulle må just nu.

Hur som helst, idag när jag kom hem var det raka vägen till soffan med filt och te som följeslagare. Sen låg jag i nästan två timmar och tittade på underbara Lost in Translation. Världens finaste film verkligen, titta bara:










Handlingen borde egentligen tryckas i ord, för den boken skulle bli helt magnifik. Hur som helst, den handlar om två själar som vistas i ett helt okänt land. De är vilsna, övergivna och de har ingen att prata med som förstår sig på dem. De finner varandra när de som mest behövs och filmen är en väldigt fin symbol för att vänskap inte har några regler. Den handlar också om att vara mitt uppe i livet och inse att det inte alls blivit som man tänkt sig. Alla runt omkring vet precis vad de vill göra av sina liv, men själv har man inte en blekaste aning.

Charlotte: So, what are you doing here?
Bob: Uh, a couple of things. taking a break from my wife, forgetting my son's birthday. And, uh, getting paid two million dollars to endorse a whiskey when I could be doing a play somewhere.
Charlotte: Oh..
Bob: But the good news is, the whiskey works.

Se den om ni inte redan har gjort det!

Jag vill skriva om allt jag sett, allt jag känt och allt jag varit med om. Så att ni förstår, så att ni kan sätta fingret på känslan. Så att ni får lära känna mig.

Men det är svårt, det är en jävla process att skriva. Jag tycker det är skitsvårt, jag fattar inte hur jag kan ha hamnat här. Ni älskar det jag skriver, ni vill att jag ska skriva om saker åt er, om er. Jag hittar till och med små bitterljuva kopior på min blogg. Det finns människor som vill och tror att de kan göra mig i en bättre verision. Jag är rädd för att göra fel, för att misslyckas och för att ni inte ska gilla det jag gör. Det är ändå min dröm, en dröm som jag kapslat in långt bakom mina regndisiga ögon. Jag har en plåga som behöver släckas och min blogg är plågans forum.

Det skrämmer mig det här med läsare, att det finns människor där ute jag aldrig träffat, jag kanske aldrig kommer träffa, som ser allt det här. Det känns okej i en liten skala, några hundra - visst det kan jag hantera. Men inte fler. Jag vill att min blogg och alla dessa ihopslängda texter ska behålla familjevibben liksom. För det är här jag slänger ut hela mitt hjärta för allmän beskådan.

Vi ska ha en hemlis ihop, jag och mina läsare.

Igår tog jag pendeln hem ifrån staden, bland vardagsstressade människor och gråsvart klädsel som flyter ihop likt en trögflytande sörja som känns så påtagande den här tiden på året.

Men när jag halvstressade in mot bussperongen saktades jag ned utav en kvinna som gick likt varken tid eller rum existerade. Hon lunkade på i sin egna takt och plötsligt träffades jag utav någonting som gjorde mig varm i hela kroppen. I hennes luva hängde ett hjärta, ett hjärta med texten "Du är värdefull." Det var som att hon hängt det där baktill på sin kappa för att hela världen just idag skulle känna sig lite mer uppskattade och betydelsefulla.

Plötsligt blev jag påmind om att jag inte behövde stressa, att jag egentligen inte hade bråttom. Jag är värdefull och det sista jag behöver utsätta min kropp för är mer stress än nödvändigt. Och snart kunde jag också gå hem i lugn, i min egen takt.

Psst, glöm inte att jag har skaffat formspring!

Måste bara visa. Jag har min bästa och trognaste vän samt min pojkvän runt halsen, inte bokstavligen. Men någonting som för mig symboliserar den kärlek jag ror om mest i mitt liv. En symbol för de människor jag bär med mig likt troféer i livets motgång. Tänk att jag får ha så pass fina människor runt omkring mig jämt.
Det är knäppt att solen alltid skiner bakom all oändlighet av monsunregn och fuktiga droppar mot blottad hud.

Tvivla aldrig på att det finns någon bakom er i varje steg som älskar er för precis den ni har kommit att bli.

Idag är jag hemma med min magkatarr som hälsade på i natt. Men nu känns det bättre, vilken tur för då kan jag dricka kaffe.

Vill tipsa om lite fina saker hur som helst
1. Haitihjälpen hos Rodeo.net. Här kan man buda på paljettriga byxor av Ida Sjöstedt eller Håkan Hellströms sjömanskostym, galet fint.
Alla pengar går oavkortat till Haiti.
2. Landet Brunsås går imorgon (precis som alla andra onsdagar) på Svt2 kl 20.00. Min nya favorit, ni bara måste kolla om ni inte har sett det än.
3. Idag äter ni väl semlor? Det är ju inget mindre än fettisdagen idag om ni glömt!
4. Laleh är ju så bra, har inte lyssnat på länge men idag har hennes raspiga röst varit som den lenaste honung.

Jag blev så sugen när jag såg att så många skaffat formspring, så jag var ju bara tvungen att prova! Nu kan ni alltså fråga mig vad som helst, när som helst. Kan ju knappast bli bättre. Klicka här när ni än behagar, så fiffigt!

(Kom fram till att jag nog föredrar vår framför allt annat i denna värld, det får bilderna representera)


· Alexander McQueen är död. Absurdum. Hans kläder och ritningar var konst i mina ögon.
· Bara idag har jag fått i mig västerbottenpaj, räkor, avokado med majonäs och röd kaviar, chokladpralin och en latte. Mat är för härligt.
· Imorgon ska jag gå på bio med min själsfrände. Vi har extraordinära platser så vi kan tonårshångla i vår ensamhet.
· Jag saknar min Lilja.


Vet inte vad jag ville få sagt med detta. Att det är viktigt att uppskatta innan det är för sent, äta bör man annars dör man och att kärlek är det finaste man som person kan ro om. Gott liv och fin helg mina bönor.

På söndag är det alla hjärtans dag. Jag vet att den här dagen i princip delar in vårt land i två olika delar. De som älskar och de som hatar. För många är alla hjärtans dag en fluffig sockervaddsdröm som doftar rosenblad och skumbad. För andra är det ensamt, överskattat och helt absurt.

Men jag tycker att det är så synd att det har blivit såhär. Alla hjärtans dag är väl egentligen den finaste dagen på hela året? Och det tycker jag inte bara för att jag har en pojkvän att dela den med. Nej, utan för att jag har en mamma som jag älskar högre än allt annat här på jorden, som jag kanske glömmer att visa ibland i vardagsstressen. Jag har en syster som jag skriker mer på än kramar, jag har en mormor och morfar som bjuder hem oss på söndagsmiddagar var och varannan vecka med handrullade köttbullar och hemmagjord gräddsås, men jag ger egentligen aldrig någonting tillbaka.

Det är de vi ska ro om lite extra mycket en dag som denna. Det handlar inte bara om ytliga dejter, anonyma hjärtformade kort i skåpet när man kommer till skolan eller att se alla runt om en få rosor och kyssar när man själv står ensam kvar. Tänk på det, köp er mammas favoritchoklad eller erbjud er övertidsjobbande pappa en hemlagad och varm middag när han kommer hem.

Och det är tanken som räknas mina darlings.

Med hjärtat i södra förorten, koboltblå ytterdörr mot radhusidyllen. Nyoljad uteplats, tulpanrabatter och körsbärsträd. Pappa som lyssnade på Farbror Bob under söndagsförmiddagen, tvingade trotsiga döttrar att städa sina rum.

Jag antar att jag kanske är den sista i bloggvärlden som skriver om den här filmen. Men jag kan helt enkelt inte låta bli. Mitt hjärta ingick nämligen äktenskap med den här filmen igår. Här är en tjuvtitt på 500 days of summer!








Den handlar om att sitta i en park och skrika könsord så högt man förmår, att ha en kinesisk familj i sitt IKEA-badrum, rita höghus på insidan av någon annans arm, sjunga kareoke alltför berusad, gå på konstutställningar man inte riktigt förstår sig på, dåligt skrivna födelsedagskort, att älska någons hjärtformade födelsemärken och knöliga knän, finna den andres musiksmak i en trång hiss och om att bläddra bland grammofonskivor i en liten skivbutik. Jag älskar det.

Och musiken är så bra att man nästan svimmar av. Den inkluderar bland annat The Smiths, Regina Spektor, Belle and Sebastian, Black lips, Feist och Simon and Garfunkel. Det finns en hel hemsida med bara filmmusiken. Kika in här vettja!

Nu är det februari, tänka sig. Idag är det en dag närmare sommaren än igår och våren kommer faktiskt vara här snabbare än vi anar. Även om det nog känns rätt så hopplöst för alla just nu. Men jag tänkte att vi kunde blicka framåt och längta helhjärtat efter dessa fina saker:


Sitta barfota, ensam, på färska gräsmattor, känna nygrodda strån med vinterfrusna fötter.


Bosätta sig på nyöppnade uteserveringar, dricka blaskigt café-kaffe, kedjeröka och prata om allt och inget med vänner.


Vakna upp i ett helt annorlunda, varmt vårljus. Äta frukost på en aprilvarm balkong.

Visst överlever vi denna väldigt långa vinter nu när vi har någoting väldigt fint att vänta på? Ta vara på alla vardagsfina saker och tänk på att det inte blir mörkt förrän vid fyra tiden. Och idag är jag ledig, fantastiskt. Hittills har jag bara slötittat på dålig dags-tv, druckit vaniljkaffe och skrivit det här inlägget.