Dagbok 28/3
Ibland känns det som att jag håller på att tappa förståndet eller fotfästet som att jordens dragningskraft inte befinner sig riktigt där jag går alltid. Jag är ett mentalt kaos av frågor och svar, men inga svar på frågorna och inga frågor på svaren, lite moment tjugotvå skulle vi kunna definiera det med. Jag går omkring i ett litet dovt och tungt täcke likt ett glasskal. Yttervärlden känns ibland så långt borta och jag kan inte känna några som helst parareller med den allt som ofta.
Min hy fräter sönder under nätterna när jag måste brottas med alla blodiga tankar försöker ändå tänka nutid istället för dåtid. Singular och plural, alla möjliga former och frekvenser man kan tänka i. Och det biter aldrig riktigt, känns aldrig riktigt bra. Men när här och nu har sin som mest romantiska framtoning, och jag känner hela min egna helhet och kanske till och med lite perspektiv samt distans på saker och ting, då kan jag intala mig själv att det bara finns nu.
Varje natt när känslosvall tar över eller varje morgon när himlen är förargligt grå och jag måste ta den där vansinniga tio i åtta bussen, försöker jag intala mig att jag lever här och nu, här och nu, här och nu... Ett jävla mantra som går på repeat där i bakhuvudet hela dagarna. Men detta här och nu tappar sin glans, de slits liksom ut och blir till vilka meningslösa ord som helst. Min närvaro, eller ska jag kalla det frånvaro, luktar pikant av trötthet.
Min hy fräter sönder under nätterna när jag måste brottas med alla blodiga tankar försöker ändå tänka nutid istället för dåtid. Singular och plural, alla möjliga former och frekvenser man kan tänka i. Och det biter aldrig riktigt, känns aldrig riktigt bra. Men när här och nu har sin som mest romantiska framtoning, och jag känner hela min egna helhet och kanske till och med lite perspektiv samt distans på saker och ting, då kan jag intala mig själv att det bara finns nu.
Kommentarer
Postat av: Madeleine
Du skriver helt fantastiskt.
Postat av: Tove
Bra skrivet. Finns inga fler ord tror jag.
Trackback
