Kände att jag kanske inte orkar färga håret svart igen. Så nu klippte jag lugg såhär vid midnatt.

Så himla bra. Slutar aldrig att älska.

Jag publicerade ett skolarbete i min gamla blogg för en herrans lång tid sedan, och det var väldigt uppskattat. Därför tänkte jag låta er ta del av en krönika jag skrivit om mobbning. Be kind.



I ett trångt och svettigt auditionrum någonstans i Sverige har en ung flicka fått sin dröm krossad. Eller, krossad räcker inte för någon har spottat, sparkat och deformerat hennes största önskan totalt. Denna någon är en del av en etablerad jury som på bästa sändningstid totalförstör unga människors hopp om livet. Idol, ett folkkärt program som följs av miljontals tittare landet över får bevittna hur stjärnor tänds men också hur hopp släcks.

Vi sitter alla bänkade framför dessa auditions där folk skämmer ut sig och gråter utelämnat.
Och vi skrattar gott. Slänger ur oss kommentarer som ”det där var väl hemskt pinsamt” och ”lilla vännen, hon kan ju inte alls sjunga, vem tror hon att hon är?”. När någon bryter ihop och ber filmaren att stänga av kameran så sitter vi hemma i vår soffgrupps trygghet och tänker att ”lite kritik kan man väl ändå tåla.”

Att tåla denna kritik är dessutom någonting som blir allt viktigare i bloggvärlden. Fitta, äckel, praktmongo, överklassbitch och jävla översittare är kommentarer som de flesta större bloggerskor får bemöta varje dag bara för att vi gillar att skriva och ventilera våra åsikter offentligt.  ”Man ska bara låta det rinna av en likt vatten” är en vanlig kommentar när man ställer frågan hur man står ut med all skit man får ta på internet om man är bloggare. Man ska bara låta det rinna av en. Det är skrattretande. Så bara för att man valt att bli ett med det offentliga härveriet, ska man låta sig bli ett offer för alla elaka hånord?

Alexandra Pascalidou skrev nyligen en artikel för tidningen Metro där hon riktade sin kritik mot tv-mobbningen och hur reklambyråer skapar reklam och gör något elakt på andras bekostnad. Bakgrunden till detta var en reklamfilm gjord av Comviq som gick ut på att alla som ”är något” har Comviq Kompis. Reklamfilmen var tvättäkta mobbning och när folk började kritisera detta var deras gensvar att vi missuppfattat budskapet.

Vi ska helt enkelt tåla att bli slagna på käften. Vi ska sluta gnälla eftersom vi själva har valt att bli offentliga personer. Vi har valt att blogga inför mängder av läsare vi inte vet någonting om över huvud taget och vi har valt att hänga ut oss på en populär tv-kanal inför hela vårt land. Därför ska vi tåla lite mobbning. Som att vi skulle vara en särklass som skiljer sig från alla andra bara för att vi vågar synas. Kanske finns det ett osynligt avtal om att man måste tåla att bli lite rövknullad och mobbad om man ska synas offentligt. Skriv på här nere i vänstra hörnet så blir du accepterad och får en jävla massa glåpord och sömnlösa nätter på köpet.

Festliga tjejer liksom.

Muminkopp "Kvällssegling" från Arabia, tavla "Living in my room" av Jens Fänge för IKEA, klänning som ser ut som ett konstverk från Topshop, skorpionhänge eftersom jag är född i skorpionens tecken från Thomas Sabo och tygkasse från H&M.

Om nitton dagar fyller jag äntligen myndig. Då vill jag egentligen bara vara omringad av mina släktingar, mina närmsta vänner som fyller mig med lyckorus och kanske en och annan marängswiss. Inget annat behövs ju egentligen. Och på det, självklart massor av dans, skriksång, fettigt fyllekäk och dräggkryssning. Men det är ju en annan femma.