Nu är jag hemma i bruset igen. Och plötsligt känns det som om jag aldrig varit borta. Som om alla dessa veckor ute på okända platser runt om i Sverige aldrig funnits, som om de varit en del utav en önskande sommar som faktiskt gick i uppfyllelse. Men allting går så fort, obehagligt fort. Nyligen var det juni, min tunna hy hade inte sett riktigt solsken på en oändlighet och hela min kropp suktade och trånade efter ledighet.

Nu är det tvärt om. Jag sitter hemma, som om allting ännu varit oförändrat. Räknar ned dagarna tills skolan börjar, vanorna tar vid och allting blir lite mer kontrollerat igen. Jag får följa någon annans schema, slipper hela tiden planera in egna saker och tänka vidare mycket utav mig själv. Maniskt kommer året fortsätta gå, och innan jag vet ordet av det är det säkert sommar igen.

Det är knäppt egentligen, det är som att så fort gräset blivit grönare, vaknar upp utav morgondagg och dagarna blir automatiskt lite längre än resten utav året, så börjar man tänka. Tänka på allt som inte hunnits plockas fram tidigare, tänka på saker som man nästan ignorerat och sprungit förbi resterande månader på året. När verkligheten kopplas bort och man sitter ute i ett flagnande rödmålat torp ute i norra Sverige, det är då allting känns på riktigt.

Så det har varit mycket skratt och tårar. Och nu är jag tillbaka, mer känslosam än någonsin.