Snövit



Tänkte bara säga hej och att jag har en ny hårfärg.

Papa don't preach



Tänkte dela med mig av ett album som jag hittade på Spotify nyligen. Det är ett album med hitlåtar som är omgjorda i ackustiska veriationer av diverse artister. Väldigt fint såhär i dimman och i kombination till allt tråkigt plugg. En liten första advents-present från mig till er.

Lyssna här


Finner inga ord.

Alla bloggar ser likadana ut. Alla skriver om precis samma saker. Alla önskar sig samma uttjatade skor i julklapp. Alla lyssnar på samma musik. Alla älskar leloveimage. Alla är små kloner utav varandra. Alla pratar om hur viktigt det är att vara egen och unik. Idag är en såndär dag när jag undrar varför jag är en del av bloggvärlden överhuvudtaget. Kan inte någon bara tala om för mig vad som är eget? Mode? Viktigt? Vad fan bryr ni er om egentligen?

Time is all there is


Ten things that never go out of style

Hittade denna finurliga idé hos Tsilli. Kunde inte hålla fingrarna borta, men försökte att inte svara i termer som "röda läppar" och "svarta pumps". Känns kanske lite väl uttjatat och opersonligt. Here we go:


Konst. Jag tror stenhårt på att konst föder konst. Det finns inget slut på skapandet utan en sak skapar födelse till en annan. Det kommer aldrig försvinna ur tiden att sätta ihop sina tankar på ett så konkret sätt som skapandet innebär. Alla borde ha möjligheterna att uttrycka sig eller uppleva konst på något vis. Kila iväg på museéum vettja, eller konstutställningar! Det är oftast gratis, toppen.




Blandband. Någonting som har funnits i evigheter men som blir trendigt i epoker. Men musiken lyckas alltid finnas kvar där bakom även om den inte framhävs i centrum. Och jag vill lova er att jag slänger mig över alla Spotify-listor som vimmlar omkring där ute. Finns det någonting bättre än att lyssna på musik som förknippas med personer eller minnen? Eller hitta ett band som sjunger en rakt in i hjärtat? Nej, jag tänkte väl det.



Morgontidningar. Det enklaste sättet att lära sig någonting nytt, få reda på vad som händer utanför husets väggar, läsa recensioner, hitta en ny bok att läsa och de finns alltid tillgängliga nästintill överallt. Jag ska erkänna att jag läser DN som en liten nörd här hemma, främst kulturen kanske bör nämnas. Finns väl inget bekvämare än en färsk tidning på dörrmattan varje morgon?



Kaffe. Att träffas över en kopp kaffe har väl alltid känts lite mer sofistikerat än att ses över en fika? Missta mig inte, det är en rätt så fånig sak egentligen. Men jag romantiserar kaffe till max och skulle kunna ligga bland mina lakan som doftar sömn en hel dag med nybryggt kaffe. Som morgon dygnet runt.



Hemlagad mat. Jag älskar att laga mat och på så sätt är det säkert enklare att uppskatta god och hemlagad mat. Allting som tillkommer utav kärlek är ju lite finare än övrigt. Och jag tror vem som helst kan hålla med om att en varm pasta med hemlagad carbonara är godare än en färdigköpt? Behövs inte någon vidare förklaring egentligen.



Bibliotek. Mitt andra hem, mest på grund utav plugget tyvärr. Men det gör mig ingenting. För jag älskar att sitta där bland alla uppslagsverk, diktsamlingar och romaner och bara känna alla ord och idéer flyga omkring.



Tygskor. Räddare i nöden. Passar till byxor som klänning, ger aldrig (okej, nästan) skavsår och fungerar nästintill året runt.



Delad glädje. Att få dela ett skratt med någon annan känns ovärdeligt. Min livsfilosofi är att skratt förlänger livet och får en automatiskt på bättre tankar. Att skratta för sig själv är underbart, men att få dela en glädjande känsla med någon annan både förstärker välmåendet och lyckan för en hel dag.



Hångel. Behövs någon vidare förklaring? Mer än att det är pirrigt, varm, förenande, kittlande, upplyftande, underbart, mysigt, känslosamt och bara helt fantastiskt? Ni borde hångla lite mer nu i höst, och att det skulle vara opassande att hångla offentligt är det dummaste jag någonsin hört. Kan alla sluta störa sig så brutalt mycket på andras lycka?

Marknader. Jag hittade en fantastisk liten marknad i Sundbyberg för några månader sedan och sen dess är jag helt fast. Jag fick en hel 800-sidorsroman av Ulf Lundell för 10:- och då har den till och med en historia bakom sig. Finns inga bättre ställen att hitta roliga presenter på än på just marknader. Sammanhållningen, utbudet och atmosfären är smått fantastisk. Och man kan alltid göra sig av med sitt egna skräp.


Vad tycker ni?


Det bästa med bästa vänner



"Kom till mig imorgon?
Vi kan baka kanelbullar, dricka mitt nya gröna te,
spela kort, titta på Idol och prata ihjäl varandra.
Vad säger du min ängel?"


Jag säger ja, varje dag.

Det bästa med Kent. Någonsin.



Och dom säger att stan har blivit tyst och ful och öde älskling
Att det kommer bli en lång kall vinter
Jag har lärt mig att saknaden är värst när nån har sovit som ett barn
Genom en iskall vinter

Du är min hjälte för du vågar vara rak
Du är min hjälte för du är precis så svag som jag
och hjälp mig jag behöver dig igen igen igen

Och du känner att staden är precis som staden alltid varit
I väntan på en lång kall vinter
Och du säger att saknad kan man lära sig att leva med ibland
Genom en iskall vinter

Tretton sinnen



En fin bild länkad till en ännu finare låt. Jag hoppas att det inte är feber jag känner just nu. Godnatt.

45 år

Idag fyller min mamma år. Det firar jag med en liten kort historia om henne!



Min mamma heter Monica Clevö. Vi bär alltså inte samma efternamn, men jag tycker hennes efternamn är både genuint och orginellt. Hon har rödbrunt, axellångt hår och ett brett leende. Hennes ögon är smaragdgröna och hon har en såndär snäll blick som värmer varenda gång det behövs. Jag har alltid tyckt min mamma är oförskämt vacker och jag är stolt över att ha en så klok, intellektuell och speciell mamma.

Mamma har alltid haft ett öga för inredning och de små detaljerna. Hon har alltid någonting som kan fixas till och hon ser de där små sakerna som man själv inte ser ibland. Och så är hon hemskt pedantisk. Det finns nästan inga ord för hennes städmani och kontrollbehov på ordning.

I mors dag-present brukar jag så ofta som möjligt plocka liljekonvaljer, för att det är en tradition jag haft tillsammans med mormor sedan jag var barn. Jag är säker på att mormor även tog ut mamma för att plocka liljekonvalj inför mors dag redan när hon var liten.

Min mamma är min bästa vän. Jag ångrar verkligen en period när jag rent utav sket i henne och uteslöt henne totalt ifrån min värld. Nu i efterhand vet jag ju med hela mitt hjärta att hon förstod även om det inte kändes som det just då, jag måste vart rent ut sagt förfärlig mot henne. Förlåt för det om du skulle läsa det här. Jag har bott större delen av mitt liv med mamma, antagligen för att vi kommer så bra överens. Vi läser av varandras tankar och ger varandra konkreta råd när det behövs som mest. Ibland kan vi sitta i timmar och bara prata. Jag om pojkar, alla irriterande lärare som inte förstår sig på en och mina drömmar medans mamma pratar om renoveringsobjekt, nya fondväggar, gamla rostiga kärlekar och sitt orättvisa jobb. (Mamma vet allting om mig. Allt. Ut och in, upp och ned. Kanske inte så detaljrikt, men oj vad hon vet.)

När min mamma går ut och roar sig med sina närmsta vänner ringer hon alltid minst 10 ggr den kvällen och frågar om jag och min syster mår bra. Mamma har alltid litat på mig och låtit mig sätta egna gränser. Hon har låtit mig prova mina egna vingar helt enkelt. Jag har fått slå i marken några gånger, men det är inte för att hon inte funnits där bakom. Utan för att hon helt enkelt vill att jag ska forma mig själv som person.

Det jag vill komma till är att ingen mamma är värd att glömmas bort. Alla mammor sliter hårt dagarna i ända för att få saker och ting att gå ihop samtidigt som dom verkar obesvärade. I själva verket behöver dom någon som diskar efter maten, masserar deras ryggar efter en lång dag på jobbet och någon som gör en kopp te åt dom innan de går och lägger sig. Det kanske är för mycket begärt var eviga dag, men kom ihåg att göra det minst en dag om året i alla fall. Som på deras födelsedag. Din mamma kommer alltid vara den enda mamma du har, så glöm inte bort henne.

Grattis mamma!


Oceans of everything

Det var vinter och hon hade tappat bort sina vantar en kväll när hon sprang igenom Klarabergsparken för att gömma sig ifrån mörkret. Det var kvällar som denna hon önskade att hon kunde spola tillbaka tiden så att hon aldrig skulle ha tappat bort de där jävla vantarna. För vad gjorde de för nytta när de låg där, fastfrysta i decembermarken bland fimpar, urin och en kvav doft av ett förbjudet substans.

Avslutning. Rödrosiga kinder som prydes av saltsöta tårar, klingande skratt ifrån de som skulle ses igen redan efter sommaren, vissa nära vänner som bara för någon vecka sedan stått mot tegelmuren om rasterna för att dela på en mentholciggarett skulle snart inte känna till varandra längre, flirtar som pågått ända sedan mellanstadiet höll nu på att rinna ut i sanden och överallt gick folk med sitt hjärta blottat under armen. Själv satt hon ensam, avlägsen från alla familjekramar, slutbetyg, nedfläckade krämfärgade sommarklänningnar. Hon ristade in två initialer i träbänken, strök över dom och skrev dit dem en gång till. Lika bra.att de stod där, hon skulle ändå aldrig tillbaka till den här ekande, gråa, trasiga skolgården. Hon gick inte omkring med sitt cyniska hjärta blottat för omvärlden, hon gömde det långt in, omringat av törn och ibland lämnade hon en ledtråd efter sig, så världen kanske någon gång skulle förstå.

Det började en regning oktobermorgon, hon satt längst fram i klassrummet, läste kapitel efter kapitel i en bok som inte tilltalade henne alls. Ibland sneglade hon försiktigt över högra axeln för att skymta ett mörkt hår längst bak, vid en bänk som oftast stod tom. Idag satt han där. Han tvinade en lock mellan fingrarna, såg uppslukad ut av boken, mest för att det skulle se bra ut i lärarens betraktarögon. Han lyfte huvudet åt hennes håll, kände antagligen hennes brännande och sökande blick. Hon slängde undermedvetet med sitt blonda självfall, log och vände sig fort ned emot boken igen. Det var så det började. När deras blickar för en halv sekund möttes, över ett tyst klassrum, mellan tomma sagor som måste läsas för betygens skull, under regnets smattrande mot takpanelen och banden mellan två själar som förenats för första gången.

Hon behövde någon som var lika ståtlig och förnäm som en klätterros en varm junikväll eller en smultronplanta där längst bak i hennes luktsinne. Hon behövde någon att fläta sina fingrar med när augustikvällarna blev allt kyligare och hon behövde ett krokigt nyckelben där hon kunde gömma nästippen om nätterna. Men framför allt närhet och någon att dela allting med. Han visste det. Hon varnade honom flera gånger, du måste gå när jag säger till. Men han ville in för mycket under hennes lager av klänningar, under hennes stängda ögonlock, tankarna under hennes drömträd. Hon ville, men ändå inte. Klamrade sig fast vid ett förflutet då han bara var någonting som hon vilade ögonen på när hon gick tyst igenom ekande korridorer mitt i terminen.

Det blev en trasslig historia, han gick inte alls när hon bad om det, han stannade alltid kvar och stod i hennes föräldrars kök om junimornarna, bryggde kaffe på helt fel sätt, stekte ägg fast hon ville ha kokt, laddade ned alldeles för långa filmer som hon inte förstod sig på och han kysste henne på pannan fast hon uppskattade ögonlocken mer. Ändå hade hon fallit för honom, det gjorde ont. För det var som att hennes favoritjeans krymt i tvätten, det går att stå upp i dem men att sitta ned i dem var inte ens att tänka på. Så kändes det. Mellan henne och pojken med det kolsvarta hårtet.

Så en kväll i december gick det inte längre. Han stod där i farstun, hon skymtade tårar bakom de långa ögonfransarna, de annars så lena läpparna som hon så många gånger mött i under mörka nätter var fnasiga och darrade en aning när han trodde att hon tittade bort. Han fick inte ens ta av sig skorna, för hon ville inte ha hans existens i sin fristad längre. Det var kletigt, falskt och bara helt fel. Hon berättade om alla bitar hon gett till honom och bitarna av honom som hon aldrig fått. Dom var ett olagt pussel med tusen bitar. Någonting som är roligt att lägga i början, sen blir bitarna för många, saknar detaljer som man inte kan urskilja och sen ligger det där och skräpar i hörnet. Vi är dammet i hörnet, hör du det!?

Det slutade med att alla hans inälvor, tankar, innersta känslor och allt de korpsvarta håret sjönk ihop på hallmattan och hon kunde inte ta det. Hon greppade vantarna och sprang ut i den bitterkalla kvällen som fylldes upp utav snöfall. Sprang emot tunnelbanans trygga ljus, civilisationen. Hon märkte inte ens när vantarna föll till marken, hon hade fullt upp ed att spring ikapp verkligheten. Ingen skulle få kliva på henne igen. Aldrig. Inte ens pojke som låg i tusen bitar på hennes kängor där hemma.

Ändå sitter hon här, sex månader senare, med nyckelknippan hårt pressad emot skolbänken och ristar in hans namn. Helvette.

Sun been down for days

Vaknar med ångest sex dagar av sju (ändå lycklig, tro aldrig annat). Längtar desperat till någonting som kan skapa någon slags romantisk verklighetsflykt. Vill skapa en bomb, spränga hela tillvaron i tusen miljoners osammanhängande bitar. Ständig bultande huvudvärk. Repeat på låtar som äter upp mig. Skrattar. Gråter. Vill sova skavfötter, äta mackor i sängen och bara slippa alla hörn som kryper upp inpå mig. Jag kanske behöver gå sönder, men vågar inte. Är rädd att ingen ska samla ihop alla porslinskärvor och klistra ihop mig igen.



(Den här jävla, jävla, jävla konstanta melankoliska vintern)


One night of magic rush


Avstigning för samtliga

Det luktar fylla. Det sticker i näsan och man sneglar försiktigt över tidningskanten, vill se - men ändå inte. Tittande blickar, vardagskroppar som vänder sig om för att se. Skålar med sig själv, fammlar med plastpåsarna. Någon tänker att hans kärlek nog möglar, att den riktigt har frät sönder i den här hårda världen. Jag hör tankarna där jag står och sneglar över trycksvärtan upp till tänderna.

Jag inväntar ögonblicket. Ser alkoholfyllda, vingliga steg komma emot mig. Jag fokuserar på orden framför mig som bara löses upp till ett svart myller på pappret. Så många gånger innan, känner redan nu hur blickarna bränner, inte bara i nacken utan överallt. Sluddriga kommentarer om att jag är vacker, han snubblar på orden när han ska påminna mig om min speciella ögonfärg, och hur mina läppar formas på ett speciellt sätt när jag tackar, åh, så artigt. Brinnande blickar, nu med fokus på mig. Som om jag blivit ett med någon annans fylla.

Men på något sätt känner jag ett ansvar. Jag känner ett ansvar att kanske visa den här människan att världen är vackrare än han tror, att alkoholen som rinner i hans blod inte kan rinna där för all framtid. Så jag går, små, säkra och kraftfyllda steg fram till en kropp som svävar farligt nära tågrälsen. Greppar tag i en arm som nästan river upp mitt ansikte med grönt glas. Berättar att jag uppskattar hans komplimanger, att hans ögon faktiskt också är vackra, ber honom gå hem och älska barn som han själv satt till världen.

Folk stiger på tåget, fortfarande med blicken fastnaglad vid mig. Öppnar dagstidningen och fortsätter där jag slutade när jag såg en kraftigt berusad man skrika på hjälp. Mitt liv fortsätter, ditt också. Bara det att mitt fortsätter med lite bättre samvete.

Woozy with cider

Hittade den här hos fina Jennifer, kunde bara inte låta bli.

Var i hela världen skulle du helst vilja befinna dig just nu?

New York, var eviga dag. Ta mig här ifrån.

Vem skulle du vilja vara om du varit en helt annan person?

Edie Sedgwick

Vilken egenskap önskar du att du besatt?

En fantastisk sångröst

I vilken färg är ditt drömhus målat i?

Ljusgult

Vilket namn är det vackraste du vet?

Luna

Vilket är det bästa ordet som finns?

Fotölj

Vad är det viktigaste att du hinner göra innan du bara är stoft?

Påverka

Vilken saga är din absoluta favorit?

Min syster

Om du bara fick lov att äta en sak i resten av livet vad skulle du välja?

Bär

Om du bara fick lov att klä dig i en färg resten av livet vilken skulle du välja?

Lila

Om du bara fick lov att se en enda film i resten av ditt liv vilken skulle du välja?

Fight club

Om du bara fick köpa ett enda ting till vad skulle du välja då?

15 centimetersklackar

Vilket språk är det vackraste du vet?

Ryska

Vilken bok ligger på ditt nattduksbord just nu?

Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Vilken årstid tycker du allra bäst om?

Sommar

... och den finaste låten just nu!



En sak jag tänkt på

Det jag tycker är viktigast i min liv är att veta vem jag är i alla situationer. Att värdera mina egna åsikter samt hålla fast vid dom och stå för allt jag säger. Och självklart att veta mitt individuella värde, att vara väl medveten om att jag duger precis som jag är - hur jag än ser ut, vad jag än tycker & tänker.

Men jag vet också att det är svårt. Jag lever omringad utav genomgoda, vackra men också alldeles sköra personer. Det är inte lätt att veta fullt ut till hundra procent vem man är om man bara är 17. Det är näst intill omöjligt. Alla har bra och dåliga sidor. Det finns ingen som är helt och hållet ren utav glädje och lycka, det finns inte heller någon som bara vill världen ont. Alla är sammansatta med både dåliga och goda egenskaper

Det jag blir så bokstavligen förbannad på är hur vissa låter sig förtryckas. Vissa tar åt sig utav hårda ord, förvarar dom och bearbetar dom på ett helt brutalt sätt som inte är acceptabelt. Vilka ord ni än får höra, glöm aldrig ert riktiga värde och att ni är bättre än den som ser ned på er flera gånger om! Ni ska inte låta er självkänsla tryckas ned till botten bara för att någon annan inte kan sortera sina egna känslor.

Även om någon pekar ut mig och dömer mig utan att veta vem jag egentligen är, vänder jag ryggen mot, skrattar högt
och kunde bokstavligen inte bry mig mindre.


06:38

Gjorde en fantastisk upptäck nu på morgonen.
Jag har smilgropar.

Den där Dylan



"I think a poet is anybody who wouldn't call himself a poet.
"
"I consider myself a poet first and a musician second. I live like a poet and I'll die like a poet. "
"A poem is a naked person... Some people say that I am a poet. "


November hit me

Här kommer lite saker jag tycker ni ska uppmärksamma på ett eller annat sätt i november.


On the street. Bill Cunningham är världens första streetfotograf. Jag tycker att ni borde kika in på ett audiobildspel som lagts upp hos New York Times, där han pratar om och analyserar lårhöga stövlar.




Kosta Boda. B la Adam Tensta är en av sex svenska personer som ska tillföra sin egen design till ett uppduktat julbord i Kosta Bodas flaggskeppsbutik i Stockholm. Utställningen kommer pågå 25 november - 31 december. Kosta Boda har dessutom fått in grymma nyheter (se bilden över) som jag tycker man kan kika på inför diverse julklappsköp.



Andetag.
Tre välkända ansikten har förevigat sina andetag i glas för att stödja forskningen kring lungcancer. Det är Markoolio, Amy Diamond och Pontus Enhörning som har förvandlat sina andetag i vacker glaskonst i Skanskens glasblåsarhytta. Man kan både tävla om de olika glasprydnaderna och bidra här. Allt går oavkortat till forskningen kring lungcancer.

"Ett andetag djupt är livet" - Paul Andersson



Kate Moss. På torsdag släpps ytterligare en kollektion utav Kate Moss för Topshop. Denna gång är dock annorlunda då det är specificerat på underkläder och pyjamas. Dessutom inkluderar kollektionen en kopia utav en pyjamastopp hennes pojkvän Jamie Hince bar hela sommaren som egentligen tillhörde henne. Han lämnade aldrig tillbaka den. Hon har dessutom provat alla plagg hemma:

”I've test-run all the underwear. My boyfriend likes the lot. It's all very sexy, but not nasty-sexy, glamorous-sexy. Not vulgar. I love the lounging suit, and I do like a pyjama. I wore a pair out as eveningwear in New York once, and there was a massive snowstorm. We couldn't get a cab, so I had to walk home in them. It was freezing, but they did look good." - Guardian



Rodebjer. Förra fredagen öppnade Rodebjer en temporär butik i Stockholm. Där kommer höstkollektioner, provkollektioner och tidigare kollektioner (som kan köpas i lösvikt) finnas fram till den 26:e november. Eventuellt ska Rodebjer öppna permanenta butiker runt om i hela Sverige och detta är då ett smakprov för att se hur vi förhåller oss till idén. Ni kan också kika in den prisbelönda filmen här.



Taschen. En sammanställd bok med hela Taschens Fashion-Now serie släpptes nyligen - 100 Contemporary Fashion Designers. Boken finns att köpa på deras hemsida och självklart lite billigare på Amazon. Tycker detta är smått fantastisk, för kolla bara på bilderna här över. Och boken är inbunden och allt, hallelujah jag ska önska mig i julklapp!



Erik Chambert. Moderna museét ställer ut möbel- och bildkonstänren Erik Chamberts saker 31 oktober - 10 januari. Om ni ändå ska dit och kika på Dalí utställningen som fortfarande håller på ett tag till tycker jag definitivt att ni måste ta er tid till denna utställning också. Jag känner på mig att jag kommer springa på Moderna rätt mycket ett tag framöver.


Nu kommer ingen att ha tråkigt denna många gånger gråa, slaskiga och kyliga månad. Puss!


RSS 2.0