De ligger svettiga mot de klibbiga lakanen som skapar avtryck mellan deras skuldror. Tillsammans ligger de där, tittar upp i taket som flagnar och säger absolut ingenting. Andas ikapp med verkligheten och försöker tafatt dölja sina bultande hjärtan som hotar att kämpa sig ut ur bröstkorgen. Tonårsdebut. Ordet som de fått skriva tankekartor om i skolan på svenskan. Hon visste redan nu att det var det som hade skett. Från och med nu var hon inte den hon varit för kanske ettusentjugo sekunder sedan. Plötsligt var hon ett med någon annan. Denna någon som låg bredvid henne och andades knackigt och ojämnt till takten utav hennes tänkande. Hon kände verkligen någonting, vad visste hon inte riktigt, men hon ville inte känna att alla hennes beslut plötsligt skulle vara bundna vid någon annan. Redan när hon hade hans lemmar, hela hans kropp över hela sig, och hon drog med nervösa fingrar längst hela hans ryggrad, kände hon hur de osynliga kedjorna bildades runt deras existens. Fy fan.

Han sitter hos farmor. Det doftar av mockarutor, nybryggt kaffe och gammal människa. Den typen av doft sätter sig på något vis bakom alla lister, kryper sig in bland springorna i soffan där man ibland kan hitta enkronor, den skaver lite bakom listerna och gliporna i golvet. Farmors hår ligger som ett vitt snölandskap över hennes hjässa och hennes hud har dragit ihop sig mer runt ögonen sedan han såg henne sist.

“Berätta om henne” säger farmor på knackig svenska.
Han tittar förstummat upp ur kaffekoppen.
“Berätta om vem?”
“Om henne. Vem det nu är”
“Det finns ingen”
“Ljug inte. Jag ser på dig att det finns någon”
Han tittar på sig själv i det blaskiga kaffet. Han ser ut som ett avlångt snöre. När hans nervösa knackningar med högerfoten träffar bordsbenet, försvinner det avlånga snöret bland den förstörda ytspänningen.
“Hon heter Line.”

Han vill titta in i farmors ärliga ögon och säga att Line är den vackraste som finns. Att han älskar varenda cell av henne, att hon har ett grönt öga och ett blått, att hon skrattar tyst i sömnen, hur hon brukar slicka i ändarna på ostbågarna och sätta ihop alla till en enda lång ostbåge, hur hon sparar alla brödkanter för att mata fåglarna i dammen som alla andra slutat gå till, att hon kan äta upp en liter glass på 11 minuter, att hon ibland lämnar lappar på kudden om morgonen, att hon har en planta i fönstret som hon vårdar som om det var hennes barn och hur hon alltid lyckas göra perfekt kaffe varje morgon. Men han vågar inte.
“Det är inget speciellt med henne.”