Picassomålning hängandes vid trappan, heltäckningsmattor på alla hallplan. Slutade söndagen med att spela badminton, klorbad och bastu som gav svettningar flera timmar efteråt. Skratt, bekymmersfri och helt ovetandes. Kom hem till lammstek och mintgelé. Samma sak varje vecka, varje månad. Ett tryggt mönster, säkerhet och ett andrum.

För det slog mig nyligen, att även om jag gått igenom törnrossnår, brottats med all världens problem och blivit trampad på, så har min barndom varit fantastisk under de åren som de betydde mest med en stabil trygghet. Jag har orkat så mycket och jag klarar av att gå andra människor tillmötes utan fördomar och rädslor, för att mina föräldrar gav mig någonting så simpelt, men ändå så fantastiskt under de år jag formades mest som människa.

Trygghet.