Glasskärvor
Dina fingeravtryck finns fortfarande kvar på min tunna hud
Din bitterljuva doft likt en slöja över alla mina lakan
Din smak finns kvar uppblandad i min mun
Det finns delar av din kropp jag inte kysst än
Ord i mitt system som ännu inte nått din medvetenhet
Din närvaro känns i hela min omgivning
Forfarande hör jag dig sjunga i rummet bredvid
Dina ord säger sig själva och jag får inga svar på mina frågor
Och jag faller, slår mig hårdare än förut
För att du inte står under och tar emot mig längre.
Oceans of everything
Avslutning. Rödrosiga kinder som prydes av saltsöta tårar, klingande skratt ifrån de som skulle ses igen redan efter sommaren, vissa nära vänner som bara för någon vecka sedan stått mot tegelmuren om rasterna för att dela på en mentholciggarett skulle snart inte känna till varandra längre, flirtar som pågått ända sedan mellanstadiet höll nu på att rinna ut i sanden och överallt gick folk med sitt hjärta blottat under armen. Själv satt hon ensam, avlägsen från alla familjekramar, slutbetyg, nedfläckade krämfärgade sommarklänningnar. Hon ristade in två initialer i träbänken, strök över dom och skrev dit dem en gång till. Lika bra.att de stod där, hon skulle ändå aldrig tillbaka till den här ekande, gråa, trasiga skolgården. Hon gick inte omkring med sitt cyniska hjärta blottat för omvärlden, hon gömde det långt in, omringat av törn och ibland lämnade hon en ledtråd efter sig, så världen kanske någon gång skulle förstå.
Det började en regning oktobermorgon, hon satt längst fram i klassrummet, läste kapitel efter kapitel i en bok som inte tilltalade henne alls. Ibland sneglade hon försiktigt över högra axeln för att skymta ett mörkt hår längst bak, vid en bänk som oftast stod tom. Idag satt han där. Han tvinade en lock mellan fingrarna, såg uppslukad ut av boken, mest för att det skulle se bra ut i lärarens betraktarögon. Han lyfte huvudet åt hennes håll, kände antagligen hennes brännande och sökande blick. Hon slängde undermedvetet med sitt blonda självfall, log och vände sig fort ned emot boken igen. Det var så det började. När deras blickar för en halv sekund möttes, över ett tyst klassrum, mellan tomma sagor som måste läsas för betygens skull, under regnets smattrande mot takpanelen och banden mellan två själar som förenats för första gången.
Hon behövde någon som var lika ståtlig och förnäm som en klätterros en varm junikväll eller en smultronplanta där längst bak i hennes luktsinne. Hon behövde någon att fläta sina fingrar med när augustikvällarna blev allt kyligare och hon behövde ett krokigt nyckelben där hon kunde gömma nästippen om nätterna. Men framför allt närhet och någon att dela allting med. Han visste det. Hon varnade honom flera gånger, du måste gå när jag säger till. Men han ville in för mycket under hennes lager av klänningar, under hennes stängda ögonlock, tankarna under hennes drömträd. Hon ville, men ändå inte. Klamrade sig fast vid ett förflutet då han bara var någonting som hon vilade ögonen på när hon gick tyst igenom ekande korridorer mitt i terminen.
Det blev en trasslig historia, han gick inte alls när hon bad om det, han stannade alltid kvar och stod i hennes föräldrars kök om junimornarna, bryggde kaffe på helt fel sätt, stekte ägg fast hon ville ha kokt, laddade ned alldeles för långa filmer som hon inte förstod sig på och han kysste henne på pannan fast hon uppskattade ögonlocken mer. Ändå hade hon fallit för honom, det gjorde ont. För det var som att hennes favoritjeans krymt i tvätten, det går att stå upp i dem men att sitta ned i dem var inte ens att tänka på. Så kändes det. Mellan henne och pojken med det kolsvarta hårtet.
Så en kväll i december gick det inte längre. Han stod där i farstun, hon skymtade tårar bakom de långa ögonfransarna, de annars så lena läpparna som hon så många gånger mött i under mörka nätter var fnasiga och darrade en aning när han trodde att hon tittade bort. Han fick inte ens ta av sig skorna, för hon ville inte ha hans existens i sin fristad längre. Det var kletigt, falskt och bara helt fel. Hon berättade om alla bitar hon gett till honom och bitarna av honom som hon aldrig fått. Dom var ett olagt pussel med tusen bitar. Någonting som är roligt att lägga i början, sen blir bitarna för många, saknar detaljer som man inte kan urskilja och sen ligger det där och skräpar i hörnet. Vi är dammet i hörnet, hör du det!?
Det slutade med att alla hans inälvor, tankar, innersta känslor och allt de korpsvarta håret sjönk ihop på hallmattan och hon kunde inte ta det. Hon greppade vantarna och sprang ut i den bitterkalla kvällen som fylldes upp utav snöfall. Sprang emot tunnelbanans trygga ljus, civilisationen. Hon märkte inte ens när vantarna föll till marken, hon hade fullt upp ed att spring ikapp verkligheten. Ingen skulle få kliva på henne igen. Aldrig. Inte ens pojke som låg i tusen bitar på hennes kängor där hemma.
Ändå sitter hon här, sex månader senare, med nyckelknippan hårt pressad emot skolbänken och ristar in hans namn. Helvette.
Sun been down for days
Vaknar med ångest sex dagar av sju (ändå lycklig, tro aldrig annat). Längtar desperat till någonting som kan skapa någon slags romantisk verklighetsflykt. Vill skapa en bomb, spränga hela tillvaron i tusen miljoners osammanhängande bitar. Ständig bultande huvudvärk. Repeat på låtar som äter upp mig. Skrattar. Gråter. Vill sova skavfötter, äta mackor i sängen och bara slippa alla hörn som kryper upp inpå mig. Jag kanske behöver gå sönder, men vågar inte. Är rädd att ingen ska samla ihop alla porslinskärvor och klistra ihop mig igen.
(Den här jävla, jävla, jävla konstanta melankoliska vintern)
Avstigning för samtliga
Jag inväntar ögonblicket. Ser alkoholfyllda, vingliga steg komma emot mig. Jag fokuserar på orden framför mig som bara löses upp till ett svart myller på pappret. Så många gånger innan, känner redan nu hur blickarna bränner, inte bara i nacken utan överallt. Sluddriga kommentarer om att jag är vacker, han snubblar på orden när han ska påminna mig om min speciella ögonfärg, och hur mina läppar formas på ett speciellt sätt när jag tackar, åh, så artigt. Brinnande blickar, nu med fokus på mig. Som om jag blivit ett med någon annans fylla.
Men på något sätt känner jag ett ansvar. Jag känner ett ansvar att kanske visa den här människan att världen är vackrare än han tror, att alkoholen som rinner i hans blod inte kan rinna där för all framtid. Så jag går, små, säkra och kraftfyllda steg fram till en kropp som svävar farligt nära tågrälsen. Greppar tag i en arm som nästan river upp mitt ansikte med grönt glas. Berättar att jag uppskattar hans komplimanger, att hans ögon faktiskt också är vackra, ber honom gå hem och älska barn som han själv satt till världen.
Folk stiger på tåget, fortfarande med blicken fastnaglad vid mig. Öppnar dagstidningen och fortsätter där jag slutade när jag såg en kraftigt berusad man skrika på hjälp. Mitt liv fortsätter, ditt också. Bara det att mitt fortsätter med lite bättre samvete.
En sak jag tänkt på
Det jag tycker är viktigast i min liv är att veta vem jag är i alla situationer. Att värdera mina egna åsikter samt hålla fast vid dom och stå för allt jag säger. Och självklart att veta mitt individuella värde, att vara väl medveten om att jag duger precis som jag är - hur jag än ser ut, vad jag än tycker & tänker.
Men jag vet också att det är svårt. Jag lever omringad utav genomgoda, vackra men också alldeles sköra personer. Det är inte lätt att veta fullt ut till hundra procent vem man är om man bara är 17. Det är näst intill omöjligt. Alla har bra och dåliga sidor. Det finns ingen som är helt och hållet ren utav glädje och lycka, det finns inte heller någon som bara vill världen ont. Alla är sammansatta med både dåliga och goda egenskaper
Det jag blir så bokstavligen förbannad på är hur vissa låter sig förtryckas. Vissa tar åt sig utav hårda ord, förvarar dom och bearbetar dom på ett helt brutalt sätt som inte är acceptabelt. Vilka ord ni än får höra, glöm aldrig ert riktiga värde och att ni är bättre än den som ser ned på er flera gånger om! Ni ska inte låta er självkänsla tryckas ned till botten bara för att någon annan inte kan sortera sina egna känslor.
Även om någon pekar ut mig och dömer mig utan att veta vem jag egentligen är, vänder jag ryggen mot, skrattar högt
och kunde bokstavligen inte bry mig mindre.
Kaskadkräks
Alla är så fega och mainstream och jag undrar om det är jag som är dum i huvudet eller om verkligen precis alla andra är det.
Höstlov
Jag börjar idag. Från och med nu ska inte en sekund vara borttappad på livets väg. Nygräddade pannkakor till vedevärdig fm-radio till frukost, brödmässa på Historiska- och vidare till Östasiatiska museét. Jag vill bli meddragen på äventyr och ostyrda upptåg varenda kväll, hör ni det mina darlings? Jag tänker inte tacka nej till en enda sak den här veckan. Jag behöver perspektiv och nya sinnen.
Oj vad flummigt det blev. Ska nog sluta nu.
I hate goodbye
Jag vill hålla dig abstrakt, jag vill inte tära på oss och vi-formerna för de är så diffusa. Jag vill vara en drivande och funktionell karaktär i skrivandet av din bok. Människor idag skrämmer mig, de funderar bara på om tapeterna går ihop med finporslinet eller om man verkligen kan bära den där tröjan med de nya jeansen. Själv vänder jag ut och in på mig själv om nätterna i frågan om hur man sätter ihop en ände med en annan.
Ångrar, längtar och saknar det är min persons fundamentaliska drag. För jag bär med mig min trasighet och min smärta vart jag än går, för jag låsas och ljuger om att jag har kontroll. Det är därför jag hatar hejdå.
Konsten att inte känna
13 centimeters klack som har förflyttat mig igenom natten. Nattlivet har varit min spelplan och jag har gång på gång slutit läpparna runt flakshalsen. Allt för att inte minnas, inte känna och inte uppleva. Varje sekund är på liv och död. Berusningen gör mig ledig och jag kan plötsligt öppna upp ögonen igen.
Svart siden mot mig kropp, blodröda läppar, biter med avsmak på svartmålade naglar. Försöker finna ett byte i det ytliga nattvimmlet. Det är inte svårt, nästan för lätt. Jag rör mig centralt och försöker att inte ha något som helst intrång på min kvadratmeter.
En hand i nacken. En viskning och ett stadigt tag om mina blonda tesar. Jag bad dig tystna. Snälla, säg ingenting. Behöver inga ord, behöver bara känna. Älska. Leva. Andas.
Han med stort H
Vara 3 milimeter ifrån dig
Känna din lukt
Dra med fingrarna längst din ryggrad
Min hand som passar så bra i din
Dina mörka, ruffsiga lockar
Honungsögonen
Spontansjungandet
Hur fräknarna blir fler & fler när det är sommar
Dina händer runt mina höfter
Mjuka läppar, varma kyssar
Prova mitt förnamn mot ditt efternamn
Ligga tätt och känna din kroppsvärme
Hur mina kuddar luktar som dig efter att du sovit i min säng
Dina blyga påståenden
Alla knäppa kommentarer
..Och att få vara din och veta att du är min
If Cupid's got a gun
Till en vän
Hon stoppar fingrarna i halsen.
Jag håller undan hennes hår.
Den eviga strävan efter perfektion, egentligen helt onåbar. Det som anses perfekt i den enes synvinkel, helt värdelöst rent utav skräp i någon annans. På rätt scen, rätt tidpunkt och framför rätt åskådarögon kan hon synas för att i sin tur kunna påverka. Hon vågar bara inte.
Istället stoppar hon fingrarna i halsen, spyr upp all galla på världen som hon tror ser ned på henne. Hon känner sig inte lyckad, alla smala midjor och plutiga kuksugarläppar skrattar henne rakt upp i ansiktet. Kloka ord, snabba versaler och poetiska citat inspirerar henne inte, inte heller imponerar.
Hon har hamnat fel i samhällets virvlar och orkanblåst utav rätt och fel. Alla hårda ord, hon formas enkelt utav dem. Hon är snabbtänkt, kvickare än de flesta. Hon förstår vad som är vackert och vad som bara är avskyvärt. Och sakta, sakta tar hon form. Formen av en avbildning utav alla andra. En modell utav ett ideal som är så sjukt att vilka intelektuella sinnen som helst kan tappas bort på vägen.
Men jag undrar, vad är egentligen viktigast i längden? Att känna att de har lyckats bryta ned dig, oss, allihopa - totalt?
Eller att du faktiskt lyckats stå emot på dina egna ben?
Identitet
Tills idag hade vi en skoluppgift i ämnet Människan socialt och kulturellt som gick ut på att skriva om sin egna identitet och vilka händelser under sitt livs förlopp som har format en, hur man ser på sig själv och vad man framstår som. Jag bröt ihop ett litet tag, men det här är nog en oerhört nyttig sak att skriva om och också låta andra ta del utav, så här får ni hela texten ocensurerad.
Vem är jag?
Jag har länge sett mig själv som en ofångad fjäril. En fjäril är vacker att vila ögonen på, men man tänker aldrig längre än så. I mina egna ögon är jag vacker inifrån och ut. Men jag har också lärt mig att yta spelar roll i andra människors sätt att bedömma. Jag har formats oerhört utav folks hårda ord och värderingar. Det är enklare att bli älskad med långt, blondt och ruffsigt hår och stora ögon med sug i blicken. Dock vet jag också att bakom varje polerad och väl uppbyggda yta så vilar det någonting mycket mer än väsentliga saker. Under de tunna lagret utav hud och djupt bakom alla ben så finns det någonting som gör en människa till en person.
Jag växte upp i en kontrast utav svart och vitt. Det svarta representerar min pappa. Jag känner att han aldrig varit en del av varken mig eller mitt liv och det har påverkat mig oerhört. Jag vet ända in i märgen att alla behöver en manlig och en kvinnlig förebild, och en manlig skulle jag inte påstå att jag haft. Det kanske är därför som jag ibland nästan desperat fastnar vid någon kille, klänger mig fast med hårt grepp och hoppas att hitta det där förtroendet i någon annan än min egen pappa. Jag har hoppats och hoppats, men blivit besviken gång på gång av honom. Jag tror det har resulterat i att jag nu läser av människor lättare än andra, jag ser direkt om en människa vill någon illa eller bara väl.
Jag har lärt mig att gå rakryggad och stolt igenom livet. Det kommer jag alltid komma ett steg längre på. Och jag har min mamma att tacka för det. Det vita, det rena som alltid är säkert, det är min mamma. Hon har alltid rott om mig lite extra, hållt i mig som om jag var en porslinsdocka, redo att slås i tusen bitar utav golvet som snuddar vid mina fötter. Jag tvekar inte en enda sekund på att hon skulle gå ut i krig för min skull om det skulle behövas. Hon tror på mig, varje dag får hon mig att förstå att jag är värdefull trotts allt smuts och all orättvisa som finns i den här världen. Jag är evigt tacksam för att jag har en mamma som vet mitt eget bästa och aldrig sätter sig själv i första hand.
Jag lärde mig att skriva när jag var 4 år. Jag hade redan då travar med sönderskrivna böcker endast fyllda med de få ord jag kunde då. Skrivandet har format hela mig. Likt en bit lera har jag tagit form ju mer jag skrivit och desto fler tankar jag fått ned på papper. Det bor en liten poet i mig, som ständigt vill hitta nya sätt att visa framfötterna och jag tror att den personen vuxit fram efter alla år med vårdnadstvister, hot, elaka styvmammor, otrygghet och oro. Ingen terapi i världen skulle bita på mig - varken då eller nu. Jag har valt att vandra igenom livet utan att berätta vidare om trauman och upplevelser jag varit med om, mest för att jag vet hur fort folk drar en över en kam och hur felbedömd man kan bli. Jag vill att folk sa se mig, innan någonting annat. Men bara för att jag inte talar om saker, betyder det inte att världen inte vet om dem. Jag uttrycker ständigt mina upplevelser och känslor som dolda budskap i vartenda noggrannt utvalt ord och genomtänkta textstycke.
En annan räddning mitt i kaoset var Emil. Han kom in i mitt liv precis när det behövdes. Min själsfrände, min bästa vän och min absolut största kärlek. Han vårdar mig som en öm lilja och jag önskar ibland att jag kunde ge honom hela världen för allt jag fått honom att gå igenom. Det spelar ingen roll hur mycket snår vi måste fäkta oss igenom, för han springer alltid precis bakom mig i varje strid. Även om jag ibland tvivlar på att han ska orka dras med mina känslosvallningar så har han varje gång, under 4 års tid, har han plåstrat om mig på nytt efter alla fall. Han har gjort mig till jag, med sina uppmaningar, ärliga ord och det oändliga tålamodet. Men han har också gett mig det viktigaste i livet. Kärlek.
Jag är en nyfödd själ, jag har gått igenom pistolskott men alltid rest mig efter alla kulor som träffat. Jag kan gå framåt utan att se tillbaka och jag har lärt mig att skratta och sprudla utav lycka, trotts att livet haft sina motgångar. Mina närmaste vårdar jag väl, för jag vet att både vänskap och kärlek kan falla ur ens händer likt silke. Och vänskap och kärlek är trotts allt det enda man har kvar när livet klätt av en naken och utsatt en för prov som bryter ned en totalt.
Misär
Sluter läpparna runt den sista röda Princen. Drar djupa halsbloss och blåser medvetet ut röken i ditt androgyna och uttryckslösa ansikte bara för att jag vet att du hatar det.
"Du har kuksugarläppar"
Ska jag ta det som en komplimang? Är det tjusigt i din lilla euforiska sagovärd att endast ge komplimanger som är sexuellt laddade? Sa jag förresten att jag mår illa av dina bravader, abstrakta ord och odramatiserade handlingar?
När det skriker i rälsen och tåget rullar in likt en gigantisk plåtklädd larv trycker jag till slumpen under fötterna (röker filter, igen, bara för att jag är så in i helvettes fattig) och fumlar bort stripiga hårtestar ifrån ansiktet samtidigt som jag råkar smeta ut läppstiftet över högerkind. Jag blir förbannad på mig själv och mitt i vreden blir jag impulsiv bara för att rädda mig själv ifrån mig själv.
"Nu sätter vi oss på det här tåget och åker alldeles för långt. Vi ska inte gå av förens vi känner oss riktigt jävla vilsna" skriker jag högtydligt som om jag stod på toppen av ett än så länge obestiget berg.
Men du bara tittar på mig, med dina svarta korpögon och säger att det var det dummaste du hört.
Jag behöver drama. Jag är född till att bli seriemördare, snorta olagliga substanser i Las fucking Vegas, bada naken i fontäner och ha picknick högst upp i vattentornet. Jag behöver sätta mig på det här tåget och känna att jag lever. Men du förstår inte det, för den enda spänning du har i ditt liv är när du sitter ensam i parken och dricker lättöl som du snattat på Handla Nära. Jag behöver inte dig.
Ändå, står jag här med rött läppstift utkletat runt mina kuksugarläppar och tycker att du är det bästa som finns. Kanske för att du kan leva i den här misären och må undankomligt bra utan att behöva smita in små vardagsspännande krusiduller. För vi kan aldrig undgå att leva med jordens lutning och slippa undan att andas in samma luft och somna under samma himmel. Och jag beundrar dig för att ditt hjärta inte tränger ut igenom de omfängslande revbenen när det träffar dig.
Morningsun
Och jag springer omkring i cirklar,
när världen sluter upp.
Intentions
Oren och i en miljon bitar. Jag såg era blickar, borrande blickar som bränner djupa sår i min redan så ärrade hud. Era ord, förpestar mig och min ömma glaskropp med hårda blåmärken. Men jag drar handen igenom håret, skrattar hjärtligt och innerligt. Det är enkelt att låta sig luras, och att lura er. Ett rent vitt skratt som skapar illusioner hos vem som helst.
Och jag ser aldrig ned på era hårda ord, på era skygga förskepnader. Och jag ser aldrig heller tillbaka. Därför. Därför verkar jag oförstörd även när någon krampaktigt rycker bort mina vingar.
Shake me break me
Vassa skrapsår mot ömma armar
Det spelar ingen roll
Längre
Står ändå ensam kvar
Svart natt, nattsvärta sluter om mig
Ingen som kysser bort min smärta
Iskall stål mot vinterfrasig hud
Röda spår i nattfrostat
Som jag skulle synas bättre då
Det handlar om längtansdjupa sår
Om blåa suturstygn som aldrig läker helt
Och om saknaden som fick mig att
Brista så jävla påtagligt
Och totalt
Till min lycka
Jag vet allt om dig, du kanske inte vet allt om mig, men om mig kan man nog aldrig veta allt. Så jämnföra kan nog inte göra. Du har varit allt för mig, du har ändrat hela mitt liv, på ingen tid alls. som om jag växt upp med dig, känt dig hela livet. Du har sett mig gråta, skratta och allt det där, vi har gått igenom saker på bara några månader, saker som vissa inte ens går i genom under en livstid. Fjärilarna i magen kanske inte är någonting, men jag ska ge dom ett försök. Ska offra allt. För dig. För du gett mig livslust, för att du har gett mig minnen, för du har fått mig att skratta när jag vill gråta, fått mig att leva när jag vill dö. Du ger ju mig någonting, som jag är säker på att ingen annan kan ge mig.
Alla föds likadana. alla har en navel, alla har en näsa och ett par ögon som inte sett världen ännu. Men ärr tillkommer, likaså minnen och livserfarenhet. Hur kommer det sig då att alla blir så olika? Vissa saker kanske man aldrig får veta. Men om man hade svaret på allt, vad skulle man då lära sig utav att leva? Man lever nog för att lära sig leva. Och du är det jag vill lära mig av utifrån livet. Och jag vill att du ska vara en del av alla märken på min kropp.
Jag vet hur du luktar. Jag vet hur fina saker du kan säga när det verkligen behövs. Jag vet såna där saker som är speciella för alla, som att du äter pizza med sax, har lakansfeber, att du får ticks i höger öga när du inte riktigt vet vad du ska säga. Listan kan göras lång. Jag vet massa saker om dig, saker som inte ens är nödvändigt att veta, saker jag skulle kunna leva bra utan. Men jag vill veta, och jag vill inte leva utan att känna till det.
Jag kanske känner den Emil som ingen annan känner.
Men alla gör ju sina misstag, så även jag och så även du. Vi går in i väggen ibland båda två, men vi är bara mänskliga. Vartenda andetag och vartenda ord kan bli ett snesteg, ett steg till att bli en annan människas besvikelse, att inte kunna vara tillräckligt för varandra. Ibland känns det som man kan se slutet innan man ser början. Men så har även våran saga ett lyckligt slut, och de bra dagarna är som tur är fler än de dåliga.
Som om du är vatten, och jag är den som inte kan simma, men vill övervinna rädslan. Gå längre ut, klara några simtag, känna hur vattenytan spricker och drar mig ned. Kippar efter andan, slukas av det tomma intet för att jag inte kan nå botten. Men plötsligt, precis när jag tror att nu, nu dör jag om jag inte får luft, då känner jag botten och kan trycka mig upp igen. Jag druknade i dig. Att försöka övervinna mina rädslor i dig var kanske ett misstag. Eller så var det svaret på alla mina frågor.
Man måste gå från A till B i livets lexikon. Lexikon och livet är lika. På varje bokstav finns det ett nytt ord, en ny mening och nya möjligheter. Aldrig slutar man använda ett lexikon. Hur mycket klokare man än blir med livet, med tiden - slutar man aldrig. Därför kan man inte heller sluta att använda sig av livet. Åå senare dagar, när guldåren är över och alla "måsten" är upplevda, då måste man ta till knepen. Livserfarenheten. Livets lexikon. Minnet blir sämre desto fler år man får på nacken. Man kanske snart inte ens minns hur många barnbarn man har, vad ens fru sedan 50 år tillbaka heter, eller vad näsan är bra för.
Men om jag nu vet att ju mer jag lever desto mer tappar jag bort på vägen, varför sitter jag då nu och gråter som om hela mitt liv är förlorat? Jo, för jag vet att du är livet. Du är mitt liv. Jag vet att det är med dig jag vill sitta och räkna mina barnbarn med, för det är med dig jag vill sitta och skratta med så löständerna hackar i tackt.
Fast jag och du vet inte vad som händer på vägen. Kanske blir våra misstag för många, kanske vi inte klarar av att förlåta varandra i 30 år till. Vi kanske får sitta på varsitt håll och ångra allting, ångra att vi aldrig lärde oss av våra misstag - så vi bara kunde fått ha varandra. Vi hade kunnat lära varandra vilka vänner som var äkta, vilka ord som var sanning, vad man kunde lova och faktiskt hålla. Sen kommer vi ringa till varandra, bara för vi tänker på varandra då & då när vi kollar på dammiga fotografier av våra tonårskärlekar. Så kommer vi hälsa att jo det är bara bra med mig, jag är jättelycklig. Men jag hade varit lyckligare med dig. Men det säger vi inte. För att inte låta fasaden som vi på varsinn ort byggt upp - ska falla isär.
Du älskar tills du inte längre gör det, du försöker tills du inte längre kan, du skrattar tills du gråter och du gråter tills du skrattar. Hela tiden är man ute efter att få lägga sitt hjärta i någon annans hand.
Jag älskar din närhet, jag älskar våra telefonsamtal, jag älskar din värme, jag älskar dina händer innanför min tröja, jag älskar dina sms, jag älskar din mage, jag älskar våra småtjaffs, jag älskar när du pratar om ingenting,jag älskar din lukt, jag älskar ditt skratt, jag älskar ditt leende, jag älskar dina läppar, jag älskar dina godnatt sms, jag älskar dina kinder, jag älskar dina händer runt mina höfter, jag älskar när du alltid klagar på ditt hår, jag älskar när du retas, jag älskar när jag kittlar dig, jag älskar när du får mig att skratta, jag älskar dina dåliga kommentarer, jag älskar din omtänksamhet, jag älskar dina ögon, jag älskar din självsäkerhet, jag älskar när du sover brevid mig, jag älskar din kropp, jag älskar dina stora händer jämfört med mina, jag älskar alla sjuka ideér du har, jag älskar att låna dina förstora kläder, jag älskar när du pratar om ditt hår, jag älskar dina snea blickar, jag älskar när du kollar mig i ögonen, jag älskar när vi tävlar om vem som kan hålla sig från att pussas längst, jag älskar när du blir småsur på mig, jag älskar när du ringer mig å säger att du saknar mig, jag älskar när du vet att det är simpsons, jag älskar när du försöker göra mig avundsjuk, jag älskar din söta näsa, jag älskar din röst, jag älskar när du säger att du älskar mig, jag älskar när du låssas att du inte bryr dig, jag älskar när du säger till mig saker jag inte får göra, jag älskar dina kramar, jag älskar våra filmkvällar, jag älskar att prata i telefon med dig om helt onödiga skitsaker, jag "älskar" när du ringer å väcker mig, jag älskar när du säger att vill vara med mig, jag älskar när du skjusar mig på cykeln, jag älskar våra pratstunder, jag älskar att ruffsa till ditt hår så att du blir irriterad, jag älskar när du alltid måste ta ut allt du har i fickorna, jag älskar när du tror att ditt spel är allt som existerar, jag älskar när du tror att du är skitcool, jag älskar när du gör tjockismackor, jag älskar när du drar upp byxorna, jag älskar när du får ticks, jag älskar när du tror du är smartare än mig, jag älskar när du tittar på mig omedvetet, jag älskar din mössa, jag älskar din rumpa, jag älskar när du missuppfattar saker, jag älskar när du säger att du ska plugga och sätter dig framför datorn, jag älskar all skitmusik du måste lyssna på, jag älskar när du suger, jag älskar allt som har med dig att göra. Jag älskar dig.
Att ligga i en obäddad säng, i ett hav av kuddar, inlindad i ett täcke med dig, med min hand i din.
Känna dig andas i min nacke, dina händer runt mig, som om du aldrig skulle låta mig gå där ifrån.
Dina kyssar, pussar i nacken. Hur du pillar i mitt hår. När du viskar att du älskar dig. När du säger att det aldrig kommer bli bättre än såhär, när du biter mig i läppen. När är nu, när är hela tiden. När får aldrig ta slut.
Det handlar om fingertoppar och om händer som vill bo i varandra. Om att springa genom ösregn, dricka te tillsammans när nätterna förvandlas till morgon. Det handlar om tankeläsning, om att gå i mörker och titta på stjärnor, att inte behöva blunda för att våga få plats, och att blåsa luft i varandras lungor tills bara skrattet finns, om att ligga stilla och lyssna till varandras hjärtslag och att vara tryggt inlindade i varandra.
Den dagen då du inte finns i mitt liv längre, finns inte längre jag.
Who tamed this tiger?
Till er, på gott och ont.
Min passion kretsar kring gränsen mellan liv och död, samtidigt som jag är återhållsam och kan låta känslor flöda i oändlighet. Det brinner en eld inom mig som främst handlar om mystik, magi och övernaturliga väsen.
Jag är en öppen bok samtidigt som jag döljer de djupaste känslorna längst in.
Jag är nära inpå manisk med min iver när jag väl börjat uttrycka mina känslor och satt allting i gungning. Jag anser att leva är att känna och därför känns och upplevs allting runt mig kanske mer större och dramatiskt än ur andras perspektiv. Mina känslor är på liv och död ena dagen, andra dagen är de subtila och märks knappt av. Jag är som en skepnad som aldrig avslöjar mina känslor helt, men oftast kan en blind förstå svallet under den tunna huden.
Nyckelordet hos mig kan ses som önskan. Min kraft, trånad, längtan och åtrå ligger i att önska och se fram emot saker. Ibland uppfattar jag det som att min framgång inom olika områden har att göra med att jag önskar mig så innerligt att jag sopar min egna väg till målet. Makt är någonting som fascinerar mig, inte den slags makt att kunna äga någon annan eller sätta sig på folk, utan mer att kunna veta sitt eget värde, sitt bästa och kunna trycka till de personer som förtjänar det. Kunskap är makt.
I ett specialbeställt horoskop om mig och mitt stjärntecken står det tydligt om min komplicerade relation till min far. Det är medvetet krystat och spänt, en situation vi själva skapat och själva också måste ta oss ur. Ibland känns det som om vi lever i ett intensivt fiendeskap, samtidigt som mitt hjärta ibland helt blindt trånar efter att våga lita på min egen pappa. Varken jag eller han vill öppna sig för diverse, men jag tror att båda två vill in under den andres skinn. Min relation till min far avspeglar definitivt inte relationen till min övriga släkt. De är mina närmsta och jag håller de ömt, likt glas i mina tunna händer.
Jag överraskar på löpande band, och jag tror att både de som känner mig väl och bara är beskådande blickar utifrån - inte blir kloka på hur jag lever och tänker i mitt liv. Trotts att jag bara lever efter mitt egna sunda förnuft och logik, är det många som vill sätta ned foten och försöka få mig att tänka om. Även här, stämmer mitt horoskop överens. Det är ingen idé att försöka ändra någon född i skorpionens första vecka, det är bara personligen den själv som styr och ställer.
När jag har känslor är de intensiva och jag blir nästan blind. Min åtrå väcks lätt till liv och jag kan för en stund agera som om jag tappat fattning om konsekvenser, tid och rum. Älskar jag någon behandlar jag den som balsam och låter ingenting trycka ned den personen. Jag är romantisk och söker ständigt en spänning att utforska. Jag kan bli den mest klichéartade personen, samtidigt som jag kan verka lugn och harmonisk. Att såra någon på ett orättvist sätt, är i mina ögon det elakaste man kan göra mot någon man älskar.
Det viktigaste för mig är att hitta någonting som stimulerar mitt sinne och mina behov. Det som ligger mig varmast om hjärtat är att uttrycka mig med ord. Både skriftligt och i argument och disskutioner. Jag vill hitta ett sätt att påverka och göra revolution i världen, samtidigt som jag vill vara kreativ endast för min egna skull. Det är också viktigt att veta vem jag är utan att behöva finna bekräftelse hos andra.
"I decided long ago never to walk in anyone's shadow. If I failed, if I succeed, at least I lived as I believed. No matter what they take from me they can't take away my dignity."
Fiktivt
Jag blir äcklad. Kan inte för i hela mitt liv förstå hur många idioter, helt kompletta fruktkakor, som det faktiskt lever i den här världen. Hela bloggvärlden känns som en tjockflytande, rosakletig bubbelgumssörja. Jag förstår inte på något vänster hur jag faktiskt kan vara en del utav det här. Kanske för att bidra med lite oförståelig intellektualitet? Vad nu det ska vara bra för när det verkar som att genomsnittet på Sveriges IQ är oroväckande lågt. Jag vill spotta er i ansiktet och slå er i magen med all min kraft för att ge er lite jävla perspektiv på saker och ting.
Men hela världen är underbar om man är korkad, tom och glad. Så på sätt och vis förstår jag er.
