Jag förvandlar närvaron till en dröm, allting är ett uppmålat scenario som aldrig kommer träda i kraft. Försöker kanalisera den outhärdliga smärtan genom att låtsas. Du är en illusion och så är också jag. Vi kan göra vad som helst, bara vår egen idioti kan sätta gränserna (om ens det). Vi kan bryta oss in på ett utomhusbad, knulla på en nattfuktig gräsmatta, känna livet andas oss i ansiktet, sno nygräddade bullar på ett bageri som inte öppnat ännu, sova på en övergiven buss i ett skjul någonstans, vi har ingen tid att passa. Inget liv att passa.

Egentligen ligger vi i varsin säng, drömmer varsin dröm och vänder ryggen mot varandra. Inget liv, går inte ens att känna doften eller ens snudda lite vid en trevligare existens. Jag skrattar högt och visar till och med mina hörntänder, så lätt att lura omvärlden att ingenting har brustit. Att allting håller ihop, att organen sammarbetar med sinnesron och att ingenting någonsin kan bryta ned mig igen.

Ni tror att ni vet vad livet innebär. Att vi andas, förökar oss, för arvslag vidare och är allmäna organismer utan en egentlig direktion, det kan gå lite hur som helst och ni finner alltid någon eller något att skylla på när hela er omvärld smulas sönder framför ögonen på er. Men det är mer än så, för mig. Pararellerna, känslorna och stimulansen. Det oförklarliga som ändå skär igenom mina ådror och låter mig förblöda ensam på ett kalt hallgolv. När den verkliga världen med vetenskapliga förklaringar spräcker hål på min romantiserade trygghet, finns inget annat vapen än att drömma för överlevnaden.