Idag var det 4 år sedan Min Prins låg brevid mig i min säng, osäker, rädd, pirrig och frågade mig om jag ville vara hans. Det var alltså 4 år sedan jag kysste honom som min pojkvän för första gången.



Emil har en förkärlek till potatischips, röda Prince, stora lurviga hundar, calzone, konstiga serier som jag inte kan förstå mig på, sova på fel tider, pilla mig i öronen när jag sover, kardemummabullar, smaksatta cashewnötter, energidryck, vita sneakers, seriefiguren Rocky, Harry Potter, norrland, The Killers, dataspel, sommar och mig såklart.

Emil är allt jag någonsin skulle kunna önska mig. Han är klok, kärleksfull, matglad, musikalisk och har en fin raspig sångröst som han smygsjunger med ibland. Emil dök upp när det behövdes som mest och han gjorde mig pirrig bara han tittade åt mitt håll. Ni vet när man sitter i klassrummet, kanske 2 stolar ifrån varandra och man känner hur jorden viker undan, slukar en innan man ens hunnit blinka. Så var det.

Då var Emil inte den självsäkraste och log inte mer än han behövde för att ta sig igenom dagarna. Han gjorde det mesta för att smälta in, räckte inte upp handen mer än nödvändigt och tittade inte upp när man sprang på varandra vid pendeltåget. Ibland när jag pratade med honom var han så blyg att hans blick flackade och han försökte hitta någonting annat att festa blicken vid. Han var min raka motsats och desto fler sidor han visade för mig ju mer föll jag. Han kompletterade mig redan innan jag själv visste om det.

Även om han var min raka motsats så såg jag någonting bakom den blyga och tysta fasaden. Jag satt ibland på avstånd och hörde hur kloka och finurliga saker han kunde slänga ur sig utan att han ens han tänka på det. När han fick någon att skratta lös hela hans existens upp.

Nu, såhär flera år senare, har allting under fasaden bubblat över och vi har båda växt som personer genom att ta del av den andras egenskaper. Det hör till att nämna Emil är den roligaste, knäppaste, klokaste, vackraste och gladaste människan jag någonsin fått hålla om. Han är allt det jag inte är, och när vi disskuterar saker kan vi komma fram till så galna saker att det slutar med skrattgråt och att jag ligger och tjuter av skratt på golvet. Vi tar ut varandra så bra, vi kompletterar det den andra inte tänker på, vi är perfekta för varandra.

Och fråga mig inte hur jag vet. För jag vet bara att jag vill vara med Emil för alltid. Jag kanske inte har så himla mycket att jämnföra med, men vad spelar det för roll när varenda gång han kysser mig i nacken, håller om mig under sömnlösa nätter, nynnar på sånger som nästan bara jag lyssnar på, gör kalkonsmörgåsar till mig på lördagsmorgon eller köper vindruvor på vägen hem till mig - så pirrar det i hela min kropp. Jag blir så lycklig av honom. Och det räcker för att jag ska vara säker, för att jag ska veta.
Att det är han, han som är den.