Alla kvällar lät prinsessan smeka sig
Men den som smeker stillar blott sin egen hunger
och hennes längtan var en skygg mimosa, en storögd saga inför verkligheten
Nya smekningar fyllde hennes hjärta med bitter sötma
och hennes kropp med is, men hennes hjärta ville ännu mer
Prinsessan kände kroppar, men hon sökte hjärtan;
hon hade aldrig sett ett annat hjärta än sitt eget

Prinsessan var den armaste i hela riket
Hon hade levat alltför länge på illusioner
Hon visste att hennes hjärta måste dö och söndersmulas helt,
ty sanningen fräter
Prinsessan älskade icke de röda munnarna, de voro främmande
Prinsessan kände icke de druckna ögon med is på botten
De voro alla vinterbarn, men prinsessan var från yttersta södern och utan nycker,
utan hårdhet, utan slöjor och utan list.

Av Edith Irene Södergran