Så fort mörkret lagt sig blir jag lika inspirerad som igår. Jag spinner planer på hur jag ska ta över världen, eller åtminstonde bemästra mina egna känslor och virvlar utav tankar som bara ligger likt trassliga nystan i huvudet på mig. Så fort det blir kväll och allt ljus har elliminerats ifrån himmelen startas någon slags procedur inom mig. Jag börjar läka, blir inspirerad att skriva, prata, argumentera, upptäcka, utforska. Jag känner att jag har lösningar på alla mina problem och jag pluggar in musik i öronen som tilltalar mig att fullända alla tankar.

Och varenda gång tänker jag, att inte nu. Inte nu när allting känns så bra, så oövervinnligt. Jag tar det imorgon istället. Men när gryningen kryper sig på, och natt blir till dag, är alla spår utav ett lite intelektuellare jag - spårlöst försvunna.