Hemlis
Men det är svårt, det är en jävla process att skriva. Jag tycker det är skitsvårt, jag fattar inte hur jag kan ha hamnat här. Ni älskar det jag skriver, ni vill att jag ska skriva om saker åt er, om er. Jag hittar till och med små bitterljuva kopior på min blogg. Det finns människor som vill och tror att de kan göra mig i en bättre verision. Jag är rädd för att göra fel, för att misslyckas och för att ni inte ska gilla det jag gör. Det är ändå min dröm, en dröm som jag kapslat in långt bakom mina regndisiga ögon. Jag har en plåga som behöver släckas och min blogg är plågans forum.
Det skrämmer mig det här med läsare, att det finns människor där ute jag aldrig träffat, jag kanske aldrig kommer träffa, som ser allt det här. Det känns okej i en liten skala, några hundra - visst det kan jag hantera. Men inte fler. Jag vill att min blogg och alla dessa ihopslängda texter ska behålla familjevibben liksom. För det är här jag slänger ut hela mitt hjärta för allmän beskådan.
Vi ska ha en hemlis ihop, jag och mina läsare.
Att blogga är som att skriva dagbok och få respons på det man skriver. Det är ju det som känns så bra, att man inte är ensam. Tack för att jag får vara med och dela dina hemlisar :)
Jag struntar i om dina inlägg inte alltid är perfekta. Eftersom du skriver endast för att du känner att du vill, kan jag liksom inte kräva något mer än så. :P
=)
Om du vill - så har du en utmaning att ta dig an, inne på min blogg.
love!
Du skriver så himla fint, vad det än är. Men jag förstår verkligen känslan av att det känns konstigt när dina besöksantal stiger. Ännu konstigare att det finns kopior av din blogg, det måste vara hur knepigt som helst att hitta sådana.
Men jag känner i alla fall att du viskar ut dina blogginlägg. Viskar eller berättar i samtalston eller berättar med en dramatisk hög röst eller med ett skrik någon gång ibland, men det slutar aldrig kännas privat. Det känns som om vi delar hemligheter.
Och när läsarna blir för många blir det för jobbigt. Man kan inte riktigt klaga, det betyder att många gillar det man gör, men man vill inte skriva lika mycket och lika privat heller längre.
Jag hoppas att du hittar en lösning. Att skriva ska vara lättare än att man ska hindras av sådant, annars blir det alldeles för tråkigt!
blogga inte för någon annan än dig skull, hjärtat.
kärlek
(förlåt, men har en liten hejlärkännamig-frågamignågonting-stund på min blorre. fråga mig något?)
din blogg är fin, och allt du skriver är fint. no matter what. fortsätt såhär
du är himla bra!
ditt huvud verkar fyllt av bra tankar, om du bara låter dina fingrar göra dem till ord så kommer det garanterat bli fint. försök aldrig göra oss läsare nöjda, jag lovar att vi blir det automatiskt bara genom att få ha turen att du delar med dig av dina fina texter och bilder med oss.
vifta bort känslan av press och njut av att ha förmågan att kunna göra om tankar&känslor till så vackra ord. puss på dig.
det värsta som finns är nästan när ens texter infekteras av andras åsikter. det blir som rivsår på ens egna tankar av gulnade naglar. hoppas du kan sätta upp en vägg som skydd
