Olyckligt kär. Fast egentligen inte, saknar bara ihjäl mig. Den som sa att det är nyttigt att sakna någon hade aldrig saknat. Jag känner mig halv för att det inte ligger någon bredvid mig om nätterna, för att jag inte kan ringa till någon när jag inte kan somna själv i min ensamhet. Känner mig som ett tomt hål, en gråzon i väntan på någonting bättre.

Ibland förvånas jag över att en helt annan människa har fått patent på en så stor del utav min egna kropp och mina egna värderingar och tankar. Det viktigaste jag någonsin kommer att äga. Mitt i alla diffusa känslor tycker jag att det är fint, att jag kan älska någon högre än mig själv. Att jag är kapabel till att ge så mycket kärlek, ägna så mycket tid och ro om så omsorgsfullt som jag faktiskt gör.

Ett tecken på att jag kanske bara är mänsklig, trots allt. Och att sakna är en del av processen.