För mig är det oerhört viktig att vara genuin och äkta mot alla människor jag kommer möta genom livets gång. På alla plan. Inte bara i riktiga livet, öga mot öga, utan även på bloggen. För många anses det säkert som en petitess att vara sig själv över internet och i cybervärlden. Jag tror många ser det här med bloggar som ett slags andrum där man kan skapa sig ett alter ego som sedan mer eller mindre börjar krypa under skinnet på en om man inte behärskar någon typ av kontroll över situationen.
Anledningen till att jag bytte blogg låter kanske som en bagatell för er, men för mig har det betytt oerhört mycket att jag kunde bryta en trygghet och bara börja om på noll. När jag skrev min blogg kände jag för var dag som gick hur den blev allt mer anpassad efter vad som efterfrågades, vad som var attraktivt och läsa och hur man ville uppfatta mig som person. Det kändes som om min egen blogg hade satt klorna i mig och jag hade nästan gjort mig själv till fånge eftersom att jag kände en ständig press att vara tillräcklig för alla hundratals som klickade sig in och faktiskt förväntade sig någonting utav mig.
När jag själv började se den markanta skillnaden mellan mig och min egna blogg var nog när en läsare skrev till mig att hon trodde att hon hade sett mig virra runt i stan, men inte var säker på att det var jag eftersom att mitt utseende och min stil inte gick ihop med hur hon målat upp en bild av mig utifrån det jag skrev och publicerade. Att läsa en sån kommentar, svart på vitt, fick mig att inse hur farligt det faktiskt är att börja anpassa sig för att passa in i en mall som alla andra har skapat själva.
Så jag bytte blogg, raderade allt det sockersöta blommiga rosa och förvandlade mitt egna sfär till någonting som skulle kunna efterlikas med en onödigt stor, vit och prålig lägenhet i innestan. Och jag kände en befriande känsla från första början. Jag kände att det inte spelade någon roll om jag tappade femhundra läsare, för här var det bara jag. Hit kom man om man brydde sig om det som jag sa och det jag ville förmedla till alla utomstående, inte bara för att drömma sig bort och få ett slags begär tillfredsställt.
Jag tror många av mina läsare fortfarande kanske inte vill sätta in mig i den personbeteckningen som jag egentligen besitter. Att jag pratar lite för mycket och lite för högt ibland, att jag kan skratta högt för mig själv på tunnelbanan utan att skämmas, att jag kan rapa offentligt och att jag beter mig som en tioåring på sockerrus i vissa sammanhang. Men jag känner att det inte spelar någon roll nu. Jag har gett båda mina sidor en chans, jag har velat visa er att man kan ha en sockersöt sida, klä sig i klänningar, ha blont hårsvall och skratta hjärtligt samtidigt som man svär som en karl och dricker öl. Jag har fått höra att jag är dubbelmoralisk och att jag inte vet vem jag är, men jag vet precis. Mer än någon annan säkert. För jag vet att man kan vara båda de här sakerna utan att personlighetsklyvas.
Och jag vill bara uppmana er att alltid vara försiktiga med hur ni framställer er själva framför allt på internet, för det är ingenting man kan ångra senare i livet. Och anpassa er inte, gör aldrig det. Om det behövs en fånig blogg för att komma fram till det, skriv den fåniga bloggen som om det vore det viktigaste i livet då. För din egna skull.
