Jonas Gardell beskriver knäppskallar som överlevare. Man blir knäpp för att härda ut i en värld som sliter upp alla sår när de väl har läkt och som river likt vassa röster om nätterna.

Jag är nog en sån. En knäppskalle. Knäppskallar är de som skrattar aningen högre än alla andra, sjunger gladlynt när de passerar dig den kallaste dagen på året och de verkar alltid så glada, som om inget ont i världen kan tränga igenom allt det där skinnet på näsan och det hårda skalet som verkar tjockare än betong. Så plötsligt kommer den där personen som alltid syntes, hördes och var mest av alla, ligga död eller kanske befinna sig spårlöst på jordens oändliga yta. Plötsligt.

Men när en värld full utav gapande sår som bara skriker efter att bli mättade, kan även de livligaste personerna ömsa skinn. Bara för att tala om och påpeka, att även mitt i virvlande lyckorus som kittlar i varenda cell största delen utav de vakna timmarna, kan allting rasa. Utan att man egentligen behöver veta varför.

(Och det är okej.)