27 juli
Både jag och syster är hemkommna nu. Stockholm I love you. Skönt att se lite civilisation igen. Kom på mig själv med att jag har saknat syster oerhört. Hon är ett yrväder som ska ha allting precis på sitt sätt. Men hon är alltid min syster, alltid. Oavsett.

4 augusti
Har så tråkigt på landet att jag inte ens skriver dagbok. Det här bådar ju gott.

5 augusti
Jag vill bygga upp ett förtroende för dig, jag vill att du ska veta att du kan prata med mig ocensurerat, och jag vill att du ska lita på mig, och hur lång tid det än tar så är det värt det. Jag har all tid i världen för dig.

7 augusti
Tänk att en nybryggd kaffe och en surdegssmörgås med mozzarella och pesto kan få allting att kännas så mycket bättre. De andra tjejerna på plåtningen verkade gjorda utav sågspån. Blir knäpp av såna dubbelmoraler.

11 augusti
Hur kan han på ett så magiskt sätt få mig att säga saker som inte ens jag själv visste att jag kände? Han bara ser på mig med de där förstående ögonen och så börjar jag gråta och blottar varenda liten centimeter utav mitt hjärta. Älskar honom så.

13 augusti
Köpt en bok. Frukost på en annan planet - 817 sidor. Har kronisk huvudvärk.

15 augusti
Min trognaste vän genom alla år fyller 18 år idag. Jag känner den renaste och mest äkta kärlek till henne att jag inte finner ord. Vill att hela världen ska veta det. Grattis Erica, nu ska jag festa gärnet.

16 augusti
Min jävla huvudvärk går aldrig över och mina käkar är så spända att det känns som att någonting ska explodera snarast. Plus i kanten är att jag skrivit oförskämt bra dagbok på senaste tiden. Känns som att jag håller reda på hela mig själv mycket mer då, får inte låta det här rinna ut i sanden som det så ofta gör. Ser rätt så fel ut när jag i juni slår upp boken och det senaste skrivna var i januari.

17 augusti
Jag vill gå till skolan nu. Jag längtar bokstavligen. Har jobb på gång. Måste måste måste få!

Idag
Varenda cell och centimeter i kroppen värker. Jag fryser och svettas om vartannat. Känner mig svag och orkar knappt skriva egentligen. Käkarna spänner som vanligt och den här härliga huvudvärken är ständigt där som vanligt. Blir nog knäpp snart. Träffat Ida, hon får mig att må bra. En sak är säker, när skolan börjar så kommer den inte vara säker en sekund! Min partner in crime, alltid.

X.

Varför är jag obotligt och konstant trött? Jag sov 10 underbara timmar, vaknade inte en enda gång. Gick upp, drack 2 koppar kaffe, somnade om. Väcktes av min syster nyligen. Vill somna om igen. Ständigt sömning, det här kommer ju inte fungera när skolan och vardagen är ett faktum igen. Måste ta tag i mig själv och få ordning på alla vanor. Slutlekt.

Jag vill inte att sommaren ska ta slut. Jag vill stanna tiden, skrika att det inte är rättvist att livet plötsligt bara ska börja fungera precis som förut igen. (Sommaren. En kärlekshistoria)

Jag har inte hunnit dansa mig igenom alla nätter som tycks vara utan slut, inte smakat på sommarens fukt och inte viskat hemligheter i någons öra när solen gått upp bakom nacken. Jag har inte kännt morgondaggen i kyligt gräs mot bara och sönderdansade ben, inte druckit avslagen cider på en tom perrong i väntan på morgonens första tåg. Inte heller har jag grävt ned mina ömma fötter i solvärmd sand, eller läst alla de där böckerna jag lovat mig själv att ta mig tid att läsa, eller stått och trampat för att hålla värmen utanför ett snabbkök i väntan på nattkäk. Jag fruktar för att gå och lägga mig, somna ifrån de sista veckorna på sommaren. Jag vill hinna fånga dem, vill hinna göra ännu en sommar minnesvärd. Om jag kunde, skulle jag varsamt spara sommaren noggrannt uppdelad i små burkar, skruva åt locket hårt och inte låta sommaren välla över mig förens när mitt trasiga hjärta fryser som mest i vinterfrosten.

Nu är jag hemma i bruset igen. Och plötsligt känns det som om jag aldrig varit borta. Som om alla dessa veckor ute på okända platser runt om i Sverige aldrig funnits, som om de varit en del utav en önskande sommar som faktiskt gick i uppfyllelse. Men allting går så fort, obehagligt fort. Nyligen var det juni, min tunna hy hade inte sett riktigt solsken på en oändlighet och hela min kropp suktade och trånade efter ledighet.

Nu är det tvärt om. Jag sitter hemma, som om allting ännu varit oförändrat. Räknar ned dagarna tills skolan börjar, vanorna tar vid och allting blir lite mer kontrollerat igen. Jag får följa någon annans schema, slipper hela tiden planera in egna saker och tänka vidare mycket utav mig själv. Maniskt kommer året fortsätta gå, och innan jag vet ordet av det är det säkert sommar igen.

Det är knäppt egentligen, det är som att så fort gräset blivit grönare, vaknar upp utav morgondagg och dagarna blir automatiskt lite längre än resten utav året, så börjar man tänka. Tänka på allt som inte hunnits plockas fram tidigare, tänka på saker som man nästan ignorerat och sprungit förbi resterande månader på året. När verkligheten kopplas bort och man sitter ute i ett flagnande rödmålat torp ute i norra Sverige, det är då allting känns på riktigt.

Så det har varit mycket skratt och tårar. Och nu är jag tillbaka, mer känslosam än någonsin.

Nu åker jag bort, igen.  Hemma på obestämd tid, räkna med minst 2 veckor.

Saknaden växer redan i mig. Den sitter i magen, i halsen och i hjärtat. Jag saknar innan jag ens åkt iväg. Fortfarande ligger han orörd i sängen alldeles intill, mitt lyckokast. Men jag vet att snart är det oändliga mil emellan oss och det gör redan ont. Redan.

Jag vill inte vara den som inte kan vara utan närhet bara för några veckor. Men jag är den, jag är oerhört sällskapssjuk och redan när en resa bestäms så sås det ett frö i mig som växer sig stort och dominant för att sedan tränga ut igenom varenda por när jag beger mig. Den som sa att det var nyttigt att sakna - ljuger.

Så länge, om ni träffade på er själva på en fest, vad skulle erat första intryck utav er själva vara?

Jag är hemma. Inte länge, bara två dagar om ens det. Resväskan får förbli packad och nu ska jag umgås med min syster som varit på andra sidan jorden i 5 väldigt långa veckor. Jag återkommer.

X.

Nu beger jag mig till Umeå med mitt lyckokast. Heldagsfiske, paddla kanot, gå promenader till havet, plocka färska bär till frukost, titta på gamla Ebba & Didrik avsnitt, baka blåbärspaj, spela golf, cykling på rangliga cyklar, läsa gamla tidningar i hamocken och försöka sig på kvällsdopp i iskalla norrländska sjöar. Jag ska älska varenda minut och jag kommer inte sakna den här stressiga tillvaron en enda sekund.


Borta 19 - 27/7

Jag är så kär.

I han som kittlar mig tills jag ber om nåd, som stryker med fingrarna genom mitt hår, som vet precis vad jag behöver, som kan känna av mina tankar innan mina läppar format dem till ord, som kysser mig så ömt och brutalt på samma gång att jag knappt kan stå rakt på fötterna efteråt, som ger mig blickar som får mitt cyniska hjärta att smälta, som ger mitt liv en mening och som gör mig tårögd utav lycka bara jag skriver det här.

Inga ord är tillräckliga och jag vill klättra upp på ett tak och skrika ut till hela världen att lyckligare än såhär kan man inte vara. Vad spelar allt annat för roll när man är två? Tvåsamhet som elliminerar all ensamhet även djupt inne bakom ärrvävnader och trasiga minnen.