Det var vinter och hon hade tappat bort sina vantar en kväll när hon sprang igenom Klarabergsparken för att gömma sig ifrån mörkret. Det var kvällar som denna hon önskade att hon kunde spola tillbaka tiden så att hon aldrig skulle ha tappat bort de där jävla vantarna. För vad gjorde de för nytta när de låg där, fastfrysta i decembermarken bland fimpar, urin och en kvav doft av ett förbjudet substans.

Avslutning. Rödrosiga kinder som prydes av saltsöta tårar, klingande skratt ifrån de som skulle ses igen redan efter sommaren, vissa nära vänner som bara för någon vecka sedan stått mot tegelmuren om rasterna för att dela på en mentholciggarett skulle snart inte känna till varandra längre, flirtar som pågått ända sedan mellanstadiet höll nu på att rinna ut i sanden och överallt gick folk med sitt hjärta blottat under armen. Själv satt hon ensam, avlägsen från alla familjekramar, slutbetyg, nedfläckade krämfärgade sommarklänningnar. Hon ristade in två initialer i träbänken, strök över dom och skrev dit dem en gång till. Lika bra.att de stod där, hon skulle ändå aldrig tillbaka till den här ekande, gråa, trasiga skolgården. Hon gick inte omkring med sitt cyniska hjärta blottat för omvärlden, hon gömde det långt in, omringat av törn och ibland lämnade hon en ledtråd efter sig, så världen kanske någon gång skulle förstå.

Det började en regning oktobermorgon, hon satt längst fram i klassrummet, läste kapitel efter kapitel i en bok som inte tilltalade henne alls. Ibland sneglade hon försiktigt över högra axeln för att skymta ett mörkt hår längst bak, vid en bänk som oftast stod tom. Idag satt han där. Han tvinade en lock mellan fingrarna, såg uppslukad ut av boken, mest för att det skulle se bra ut i lärarens betraktarögon. Han lyfte huvudet åt hennes håll, kände antagligen hennes brännande och sökande blick. Hon slängde undermedvetet med sitt blonda självfall, log och vände sig fort ned emot boken igen. Det var så det började. När deras blickar för en halv sekund möttes, över ett tyst klassrum, mellan tomma sagor som måste läsas för betygens skull, under regnets smattrande mot takpanelen och banden mellan två själar som förenats för första gången.

Hon behövde någon som var lika ståtlig och förnäm som en klätterros en varm junikväll eller en smultronplanta där längst bak i hennes luktsinne. Hon behövde någon att fläta sina fingrar med när augustikvällarna blev allt kyligare och hon behövde ett krokigt nyckelben där hon kunde gömma nästippen om nätterna. Men framför allt närhet och någon att dela allting med. Han visste det. Hon varnade honom flera gånger, du måste gå när jag säger till. Men han ville in för mycket under hennes lager av klänningar, under hennes stängda ögonlock, tankarna under hennes drömträd. Hon ville, men ändå inte. Klamrade sig fast vid ett förflutet då han bara var någonting som hon vilade ögonen på när hon gick tyst igenom ekande korridorer mitt i terminen.

Det blev en trasslig historia, han gick inte alls när hon bad om det, han stannade alltid kvar och stod i hennes föräldrars kök om junimornarna, bryggde kaffe på helt fel sätt, stekte ägg fast hon ville ha kokt, laddade ned alldeles för långa filmer som hon inte förstod sig på och han kysste henne på pannan fast hon uppskattade ögonlocken mer. Ändå hade hon fallit för honom, det gjorde ont. För det var som att hennes favoritjeans krymt i tvätten, det går att stå upp i dem men att sitta ned i dem var inte ens att tänka på. Så kändes det. Mellan henne och pojken med det kolsvarta hårtet.

Så en kväll i december gick det inte längre. Han stod där i farstun, hon skymtade tårar bakom de långa ögonfransarna, de annars så lena läpparna som hon så många gånger mött i under mörka nätter var fnasiga och darrade en aning när han trodde att hon tittade bort. Han fick inte ens ta av sig skorna, för hon ville inte ha hans existens i sin fristad längre. Det var kletigt, falskt och bara helt fel. Hon berättade om alla bitar hon gett till honom och bitarna av honom som hon aldrig fått. Dom var ett olagt pussel med tusen bitar. Någonting som är roligt att lägga i början, sen blir bitarna för många, saknar detaljer som man inte kan urskilja och sen ligger det där och skräpar i hörnet. Vi är dammet i hörnet, hör du det!?

Det slutade med att alla hans inälvor, tankar, innersta känslor och allt de korpsvarta håret sjönk ihop på hallmattan och hon kunde inte ta det. Hon greppade vantarna och sprang ut i den bitterkalla kvällen som fylldes upp utav snöfall. Sprang emot tunnelbanans trygga ljus, civilisationen. Hon märkte inte ens när vantarna föll till marken, hon hade fullt upp ed att spring ikapp verkligheten. Ingen skulle få kliva på henne igen. Aldrig. Inte ens pojke som låg i tusen bitar på hennes kängor där hemma.

Ändå sitter hon här, sex månader senare, med nyckelknippan hårt pressad emot skolbänken och ristar in hans namn. Helvette.