Jag publicerade ett skolarbete i min gamla blogg för en herrans lång tid sedan, och det var väldigt uppskattat. Därför tänkte jag låta er ta del av en krönika jag skrivit om mobbning. Be kind.



I ett trångt och svettigt auditionrum någonstans i Sverige har en ung flicka fått sin dröm krossad. Eller, krossad räcker inte för någon har spottat, sparkat och deformerat hennes största önskan totalt. Denna någon är en del av en etablerad jury som på bästa sändningstid totalförstör unga människors hopp om livet. Idol, ett folkkärt program som följs av miljontals tittare landet över får bevittna hur stjärnor tänds men också hur hopp släcks.

Vi sitter alla bänkade framför dessa auditions där folk skämmer ut sig och gråter utelämnat.
Och vi skrattar gott. Slänger ur oss kommentarer som ”det där var väl hemskt pinsamt” och ”lilla vännen, hon kan ju inte alls sjunga, vem tror hon att hon är?”. När någon bryter ihop och ber filmaren att stänga av kameran så sitter vi hemma i vår soffgrupps trygghet och tänker att ”lite kritik kan man väl ändå tåla.”

Att tåla denna kritik är dessutom någonting som blir allt viktigare i bloggvärlden. Fitta, äckel, praktmongo, överklassbitch och jävla översittare är kommentarer som de flesta större bloggerskor får bemöta varje dag bara för att vi gillar att skriva och ventilera våra åsikter offentligt.  ”Man ska bara låta det rinna av en likt vatten” är en vanlig kommentar när man ställer frågan hur man står ut med all skit man får ta på internet om man är bloggare. Man ska bara låta det rinna av en. Det är skrattretande. Så bara för att man valt att bli ett med det offentliga härveriet, ska man låta sig bli ett offer för alla elaka hånord?

Alexandra Pascalidou skrev nyligen en artikel för tidningen Metro där hon riktade sin kritik mot tv-mobbningen och hur reklambyråer skapar reklam och gör något elakt på andras bekostnad. Bakgrunden till detta var en reklamfilm gjord av Comviq som gick ut på att alla som ”är något” har Comviq Kompis. Reklamfilmen var tvättäkta mobbning och när folk började kritisera detta var deras gensvar att vi missuppfattat budskapet.

Vi ska helt enkelt tåla att bli slagna på käften. Vi ska sluta gnälla eftersom vi själva har valt att bli offentliga personer. Vi har valt att blogga inför mängder av läsare vi inte vet någonting om över huvud taget och vi har valt att hänga ut oss på en populär tv-kanal inför hela vårt land. Därför ska vi tåla lite mobbning. Som att vi skulle vara en särklass som skiljer sig från alla andra bara för att vi vågar synas. Kanske finns det ett osynligt avtal om att man måste tåla att bli lite rövknullad och mobbad om man ska synas offentligt. Skriv på här nere i vänstra hörnet så blir du accepterad och får en jävla massa glåpord och sömnlösa nätter på köpet.

Ibland undrar jag vart världen är påväg och jag känner att jag inte riktigt kan förhålla mig till saker som händer. Till och från har jag sett på saker som kretsar kring konsumtion av olika slag som ett slags ångestdämpande preparat för någonting man inte kan hantera på ett lämpligt plan.

Titta på detta klipp. Det första intrycket är att jag förfäras över hela upplägget. Jag förstår inte tanken bakom klippet, vart ligger syftet och vad vill man förmedla med detta? Vill man visa upp denna oskyldiga elvaåring som något extra ordinärt som man bör betaga eller vill man faktiskt att folk ska häpnas och trigga igång åsikter om det här?

Mode är ett ämne som alltid kan skapa åsikter hos människor, men när barn och mode går i samma hand skapas en helt annan bild. Precis som Natalie säger i klippet så är Chloé bagarens barn. Hon har växt upp under såna omständigheter där hon ständigt utsatts för påfrestning och mantran. Men finns det inte en skillnad, på att bli tvingad och att välja det själv? Självklart kommer alla barn färgas av sina föräldras intressen och fascinationer för alla möjliga olika ting. Men gränsen är hårfin. Föräldrars åsikter ska kunna inspirera men inte bli ett påtagande faktum. Även om min mamma alltid målat, har hon inte tryckt en pensel i min hand. Men när jag valt att måla har hon uppmuntrat det.

Jag ställer mig självklart frågan om detta skett i detta fall. Troligtvis inte eftersom det är löjligt uppenbart hur hon är trugad till att säga viss saker. Bara en sån sak som att hon har med sig en Christian Louboutin-Barbie som hon menar är omöjlig att öppna, känns helt förvrängt. En elvaåring ska väl med glädje vilja öppna en leksaksförpackning trots dess värde? Eller är detta vårt inpräntade ideal av ett barn?

Jag ska kanske tillägga att jag inte förskönar ett barn som uppfostras till att bli en jävel på piano eller som tvingas ut på regnleriga fotbollsplaner vareviga helg heller - jag ser ingen rätt i det på något som helst plan heller. Ett barn är en egen individ, som måste ha utrymme för att bilda sina egna uppfattningar, känslor, åsikter och romantiseringar. De kräver svängrum och andrum och vem ska ge dem detta om inte föräldrarna?