Som ni märkt lyser jag med min frånvaro. Jag är egentligen äckligt trött på att bara tänka ordet blogg. Känns som att jag vuxit ifrån det här otroligt uppmärksamhetskåta offentlighetshärvan. Den ställer såna orimliga krav, eller kanske är det jag själv som ställer dem, men hur som helst äter den sakta upp mig inifrån. Jag hat-älskar min blogg. Det är en bitterljuv känsla att publicera någonting och någonstans i min cyniska värld intala mig själv att ingen någonsin kommer se det jag skrivit.

Jag har haft seriösa planer på att lägga ned allting. Radera både den här bloggen och min förra, men någonting i mig sätter stopp. Jag vet att jag kommer ångra det innerligt för jag är hundra på att när hösten kommer, regnet smattar mot rutorna igen och rastlösheten är ett faktum, kommer jag kanske kunna leverera och påverka er på något sätt igen. Men just nu går det bara inte.

För nu är det sommar. Jag har redan solblekt blont hår och en skaplig solbränna. Imorgon åker jag ut i skogen med den viktigaste människan i mitt liv och jag har inga planer på att ens tänka på bloggen. Jag vill sitta bredvid honom på bryggan var eviga kväll och bara prata som vi kan, skratta som inga andra klarar av, skapa interna skämt som ingen utav världar skulle kunna tolka, promenera till havet, spela tråkiga kortspel, läsa i hammocken, sova i bäddsoffan, plocka blåbär till frukost och bara känna att livet är fint som det är även om det gör ont.

Jag kommer väl tillbaka någon gång snart.
Om livet ger er salt, gör margaritas. Puss!