Allt som oftast känner jag mig inte som en jobbig emotionell tonåring. Jag känner att jag befinner mig på en behaglig humörsnivå för att både andra och jag själv ska kunna hantera mig, oftast.

Just nu känner jag bara åt helvete med folk som försöker säga åt mig vad som är rätt och fel, åt helvete med att andra ska säga åt mig vad jag ska göra och inte göra, åt helvete med alla höga förväntningar, åt helvete med att falla och sedan bli krossad i tusen bitar, åt helvete med allt som kommer i vägen för ens glädje, åt helvete med perosner som inte kan känna glädje för andras skull, åt helvete med folk som inte har en enda rispa i sitt förflutna, åt helvete med att föräldrar alltid ska veta lite bättre, åt helvete med alla vänner som huggit en i ryggen, åt helvete med att andas och att vara mänsklig vissa dagar när man bara borde få stänga av en stund.

Åt helvete med känslor.