Ibland känns det som att jag är en bok jag läste för länge sedan. Jag har förvisso lämnat det här med barndomen bakom mig, men det gnager ändå. Trots ett avslutat kapitel. Även om man ibland, redan som barn lägger sig i sängen och undrar varför man andas, finns, lever, känner och tänker, så vet man robust från början att livet är fint och så ska det förbli. Ändå måste jag varje dag komma unifund med saker som gör imorgon lite mer olyckligt vis än idag. Hela livet är ett enda stort orosmoment, en grav ångest som sätter sig i magen. I porerna. Ja, lite överallt egentligen.

Jag har orkat leva länge, och vissa lever i hundra år. För mig är det beundransvärt. Så mycket skit man samlar på sig under livets långa förlopp, måste man bli världsmästare i att förtränga saker in i detalj för att ens orka andas. Jag är själv jagad utan saker för jämnan, men jag vet att jag måste förtränga vissa känslor och mönster för att urskilja allt annat i den väldiga gråa massan. Annars skulle vi väl inte fungera var eviga dag som kompletta människor? Varför blir verkligheten förskönat inprentad i våra hjärnor redan som små?

Vi kommer ändå växa upp, blomma ut och en dag veta bättre. Livet är det vackraste men ändå det jävligaste vi kommer vara med om. Någonsin. Mina iakttagelser är sanna och sanningen svider. Vi går omkring och bearbetar upp en så pass bra och pålitlig lögn, att vi börjar tro på oss själva. Vi ljuger så bra att vi inte ens vet vad som är ut och vad som är in längre.